Göteborgsposten – 13 juni 1864, sida 1

longen, der Kate och jag brukat sitta och tala samt arbeta under vår korta förtrolighet. Det sanns ingen der, men betjenten mumlade att mrs Deloraine snart skulle komma, framställde en stol ät mig och lemnade rummet samt tillslöt dörren efter sig. Jag gick till fönstret och såg utåt. Det låg åt det håll der den gamla eken med det misstänkta hålet i jorden stod. Då min blick föll derpå, trängde Å samma oroliga aning på mig som förut fattat mig. Betraktade jag min egen graf? :z uppskrämd gick jag ännu en gång till dörren, besluten att genast aflägsna mig, men då jag vred på handttaget fann jag att det ej längre var mig möjlig komma ur detta rum — jag var inlåst! Lydande den första impulsen skakade jag häftigt på dörren och ropade högt att bli utsläppt. Ingen svarade mig. Jag såg mig omkring i rummet, ehuru jag erinrade mig att det ej fanns någon mer dörr. Fönstret låg för högt uppe, att jag trån detsamma skulle kunnat hoppa ned på verandan; men äfven detta kunde jag bli tvungen att våga. Jag var tydligen på nåd och onåd i dessa personers händer, och deras mål att locka mig hit och göra mig till fånge, måste ovilkorligen vara att röfva och mörda mig. Med förnyad fruktan blickade jag ut genom lfönstret på den allt djupare skymningen. Vinden klagade kring det gamla huset och skakade det otäta fönstret. Jag öppnade det och ropade på hjelp så hårdt jag kunde; men vin den som blåste rakt i mitt ansigte och nära qväfde mig — utom de gamla träden som knakade och böjde sina stora hufvuden emot mig, såg jag ingen lefvande varelse. Skymningen förvandlades till mörker. Jag sjönk på knä och bad brinnande om hjelp i denna svåra fara. Jag steg åter upp, stärkt af nytt hopp och friskt mod. Slutligen och efter en tid, hvilken syntes mig såsom åratal, hörde jag fotsteg nalkas dörren. Nyckeln omvreds i dörren, och mrs Deloraine — nu ingen krympling utan en kraftig qvinna — inträdde, åtföljd af James, bärande ett ljus och ett bläckhorn. — Hvad är er mening med att på detta sätt göra mig till fånge? frågade jag fast. Jag har föreställt mig att ert eget samvete skulle säga er det, förräderska! var svaret. Den död min son med så knapp nöd undgått skulle vara för god för er. — Men han har mig att tacka för att han sluppit undan med lifvet. — Ja, han skall lefva på det att ni ej må behöfva lida af samvetsqval. Jag förstår nog det. Men hvad slags lit? — En brottslings! — min son! — min stolthet! (Forts.)