Göteborgsposten – 13 juni 1864, sida 1

Det var en kall, blåsig Aprilestermidda omkring klockan fyra, då jag började min promenad. i Jag skyndade framåt, och på omkring en timma befann jag mig på den lilla väg som ledde till mitt mål. Det var verkligen en mycket enslig plats, och mina tankeassociationer gjorde dess naturliga dysterhet ännu större. Den lilla skogsdungen hade blifvit mycket nedtrampad och träden nedbrutna under polisens sökande efter gravörverktyg Ke. (hvilket de likväl icke lyckades finna). IIela omgilningen var rysligt nedtryckande. Just midt emot husets östra gafvel stod en gammal ek af betydlig storlek, hvilken jag måste passera för att komma till dörren. bå jag kastade en blick på densamma, såg jag ett hål i marken som nyligen blitvit uppgräfdt helt nära intill roten. Jag hade ej sett detta hål förut. Af hvad orsak vet jag ej, men åsynen af detsamma kom mig att rysa, och en stark känsla (måhända framkallad af ställets dysterhet) kom mig att vända tillbaka. Just som detta skedde framträdde Kate Deloraine, som hittills varit dold af trädet, och stod framför mig. i Hon var sorgligt förändrad, mycket blek och mager och göt bittra tårar, då jag omfam