Göteborgsposten – 11 juni 1864, sida 2

Ava 1) e h a hl a. Mard i en jernbanskupe. Från Lyon berättas följande rysliga historia: För kort tid sedan obServer: jernvägstjenstemännen på stationen Villefranche omkr. en sjettedels (svensk) mil ifrån stationen liket af en ung man, som det tycktes omkring 25 eller 30 år gammal. Båda benen hade blifvit afskurna af bantaget som gått öfver hans kropp. I ans fickor funnos blott en engelsk resehandbok och den ringa summan af sexton francs. Man förmodade utt han var engelsman re från Villefranche tillkallades och denne förklarade efter en hastig undersökning att deu unge engelsmannen förmodligen tagit ifvet af sig på det sätt, att han under natten kastat sig ur kupån, i hvilken han sutit, medan tåget ännu var i rörelse. Man begrasde honom hastigt på kyrrden som tillhörde den församling, hvarest hans kropp blifvit funnen. . . . Hemska rykten började likväl att kringspridas. De kommo inför öronen på rättvisans handtlangare. nvilka, utan att lita på den läkares förklaringar som anställt undersökningen, befallde att en noggrannare sådan skulle företagas. Första åtgärden blef att låta fotografiera den på ett så ömkligt sätt omkomne resanden, och då man aftog honom halsduken, för att ansigtet skulle visa sig dess mera obehindradt, märkte man på halsen blåaktiga märken, tillkännagifvande strypning. Kring handlederna sågos liknande fläckar, antydande att en strid, i hvilken den unge engelsmannen blifvit besegrad, egt rum, och att en mördare, efter att ha lyckats förhindra den resandes rörelser, strypt och derefter plundrat samt slutligen utkastat honom genom dörren till kupgen. Denna förfärliga dram måste ha passerat i daggryningen emellan stationerna Belleville och Villefranche, under det att tåget gick med full hastighet. En sista omständighet har häft alla tvifvel angående den engelske resandens dödssätt. Man har ej på honom återfunnit hans jernvägsbiljett, hvilken han tagit direkte från Paris vill Marseille, hvarförutom den summa af 16 fres som hans portmonnä innehöll ej stod i förhållande till den förmögenhet som den olycklige, att döma af det sätt hvarpå han var klädd, måste egt. Han hade således blifvit plundrad efter sin död. Om man får tro senare underrättelser skall den från den mördade tagna jernvägsbiljetten ha ledt rättvisan under dess efterspaningar, och man tror att den brottslige en eller annan dag skall bli upptäckt. n misstänkt fana. Såsom bekant roa sig tyskarne i Jutland och Slesvig med att gå på jagt efter alla danska fanor och emblemer, och nedtaga alla sådana der de af någon lojal dansk blifvit upphängde. I staden Ribe i Jutland tilldrog sig nyligen en härmed i sammanhang stående historia af temligen komisk natur. Vällofliga skomakareskract derstädes hade nemligen med anledning de utt det bytte om alderman, såsom bruket föreskref uthängt sin fana. Olyckligtvis finnes på denna fana en bild föreställande en man med en stöfvel på ena foten, men utan stöfvel på den andre. Detta sinnrika emblem förelöll österrikarne till den grad misstänkt, att de ögonblickligen befallde det fanan skulle nedtagas och fordrade förklaring på syftningen med tillställningen. Forklaringen ölver bildens betydelse gass dock till all lycka, ock skomakarnes fana tilläts act fortfarande stolt tladdra för vinden, så länge som högtidligheten varade. Seltersvatten och franskt bröd. Tullförvaltaren i Arhus. justitierådet Mäller, var en bland de mänga danska embetsmän, som af preussarne, efter dessa herrars lofliga vana, blifvit satta på vatten och bröd. Att man emellertid kan göra en skälm orätt är en bekant sak, och detta ha de gjort, som berättat att preussarne satt honom på vanligt vatten och bröd, ty väl hade han i 24 timmar icke fått annat än vatten och bröd, men n. b. seltersvatten och franskt bröd. — Förhållandet lärer varit, att det bland det re befälet m nog funnits någon, som inindet mot den häktade och n på nämnde sätt kringgått generalens beEngelska nomina propria. Enligt nyare engelska statistiska uppgifter förekomma i England omkring 40,000 olika familjenamn. Af dessa äro namnen Smith och Jones de vanligasto: icke mindre än 53,000 familjer bära namnet Smith, och nära nog lika omtyckt är namnet Jones, som representeras af 51,000 famil Omkring 506,000 individer kunna skryta af att båra etidera af dessa namn, och i medeltal heter en person af 73 engelsmän Smith medan en af 76 heter Jones. Af 112 personer hoter en Williams, af 148 en Taylor, af 163 finnes en Davis och af 174 en Brown. Ett nytt slags tjurfäktning. En menageriegare, som befann sig i staden Valladolid i Spanien, förevisade nyligen ett par elefanter af ovanlig storlek. De voro hane och hona. Den senare dog plötsligt, och enkmannen fick tillfölje deraf anfall af raseri, hvilka dess förare hade svårt för att dämpa. För att skingra hans sorg, föll egaren på den idcen, att gifva honom något allvarligt att tänka på. Han förde honom derföre in på en tjurfäktnings-arena, der tusentals åskådare väntade att få se en helt vanlig tjurfäktning. En ung och stark tjur, nyss kommen från stremadura, der han vunnit rykte för sin vildhet, des in på banan. Djuret gick oförfäradt mot sin jättelike motståndare, men dennes förfärl huggtänder höllo det på vederbörligt afstand. Slutligen lyckades det dock tjuren att få hufvudet under elefantens huggtänder, men då han skulle jaga sina horn in i dess tjocka hud, erhöll han af snabeln ett så väldigt slag, att han störtade till marken. Elefanten tryckte blott derefter sina huggtänder mot tjurens rygg, men med så förfärlig kraft att dess refben krossades som rö. Ett qui pro quo. En af de mest omtyckta parigersångerskorna har nyligen varit utsatt för en tilldragelse af något förarglig art, då hon i en fransk provinsstad uppträdde på en konsert. Då sångerskan, hvars namn var mlle de Lapommeraye, för att sjunga sitt första stycke inträdde i salongen, syntes alla de närvarande fattade af ett slags distraktion. Man hviskade nagra ord till hvarandra, stötte hvarandra med armbågarne i sidorna och glömde att med bravorop gifva henne den helsning som bruket, då en stor artist uppträder, föreskrifvor. Mlle de Lapommerayes sympatetiska röst bröt snart förtrollningen som tycktes hvila öfver ähörarne, men rundt omkring hörde man hviskas: Ion har tårar i ögonen! Hviket mod! Det är visst ej hennes fel, men huru är det henne möjligt att sjunga ? Konsertgifvaren, som observerat publikens sinnesförfattning, gick ut bland åhörarne, frågade några af dem, och fick nu en fullständig förklaring. De hedervärda innevånarne i den lilla staden, som med stor fasa läst de upprörande skildringarne om det mord som, efter hvad vi berättat, d:r de la Pom