Göteborgsposten – 11 juni 1864, sida 2

vid namn Carl Ulrik Eklund, beslutat fördrifva tiden med fiske och i afsigt att taga dazen i näbbet stiga upp tidigt på morgonen. Vid sextiden beträdde han, med metspör i handen, däcket till en utanför packhuset i Stora hamnkanalen liggande Styrsöbåt, för att derifrån företaga sina operationer mot innevånarne i det våta elementet. Egaren af båten. Jonas Johansson, som förut legat i god ro och sofvit, väcktes af bullret som Eklund helt ogeneradt astadkom på däcket och blef, ej utan skäl, ursinnig öfver det oväsende den objudne gästen ästadkom, samt stack hufvndet upp ur luckan till plikten och bad honom gå sin väg. Denna befallning ansåg Eklund under sin värdighet att åtlyda, hvarsöre Jorangson hotande honom med en trossända förklarade att blott han finge byxorna på sig skulle det bli. en annan dans Eklund lät sig dock ej deraf förskräckas, utan körde flera gånger ner metspöt genom. uckan. utan att likväl åstadkomma någon skada. Johansson fattade tag i metspöt och försökte frånrycka sin motståndare detia vapen, men då KB. fick rjelp af en pojke som kom ned från kajen drogo de våda upp Johansson ur plikten. så att han fick hufvudet öfver luckan. För att förmå J. att alldeles släppa sitt tag, sparkade I.. till honom i ansigtet och råkade honom med klacken så illa under högra ögat att detta alldeles förstördes och trängdes ut ur bgonhälan. E. tog nu till fötterna och den stackars Johansson fick, till hälften afsvimmad. någon hjelp af sin son och några personer s m befunnit sig i närheten och asett uppträdet. Med den hos hans klass vanliga likgiltigheten för yttre åkommor äfven af sta slag, brydde sig dock J. icke om att söka läkarehjelp förrän tvenne dagar senare. Han intogs då på Sjukhuset och har nu tillfölje af den vårdslösade svåra skadan fått början till hjernfeber så att hans lif för närvarande avåfvar i icke ringa fara. Eklund som är en person, hvilken synbarligen tillbragt större delen af sitt lif på samhällets smutsigaste och lägsta trappsteg, med ett dystert af svart hår och skägg omgifvet ansigte. medgaf vis erligen att han sparkat åt Johanssons ausigie, men visste ej. sade han, om han råkat honom. Den skada Johansson hade fått kunde lika väl ha uppkommit deraf att luckan öfver plikten ramlat ned och slagit honom. Johansson hade dessutom slagit efter honom med en påstod han, och hade skulden till hela rligtvis legat hos Johansson sjelf. Den skada han tillfogat sin nästa tycktes man röra honom; men han kunde likväl icke förneka. att vittnesmålen af de personer, som vid poliskammaren upplysningsvis hördes och hvilkas berättelser ligga till grund för referentens framställning af förloppet, voro osanna. Målet remitterades till radhusråten och qvarsitter E. i afbidan på ransaknnig i cellfängelset. — Skomakaren Johan David Åkerberg hade till i går blifvit instämd al sin hustru Johanna för en hel kedja misshandlingar, som han under ett elfva rigt äktenskap låtit henne undergå, och hvilka isynnerhet under de tre sista åren — han har nemligen sedan denna tid varit mycket supig — blifvit särdeles svåra. Då A. i forgar på aftonen åter misshandlat hustrun hade måttet blifvit rågadt och hon gjorde anmälan om saken. När målet påropades berättade hustru Åkerberg att mannen på senare tider varit full hvarje dag och ej arbetat i sitt yrke eller skött sina angelägenheter. — Jo, det har jag gjort, förklarade A. i hotande ton och med ilsken uppsyn. — Jag vill nu fråga, fortsor hustru Å, om ej lagen kan alägga honom att bidraga något till barnens uppehälle samt älven till sitt eget, som jag får besta. Jag sitter om onsdagar och lördagar och säljer på torget och da han dåliga sällskaper hemma, så att jag knappt vågar ga hem. — Det är hon som förstör allting för mig, förklarade A. som tycktes ha till taktik art be ra hvarenda al hustruns beskyllningar med en ny sådan; om någon vill beställa något af mig säger hon: Det är aldrig värdt, att beställa något af Åkerberg, det är aldrig vårdt!— Han är en god skomakare, det kan ingen bessrida fortfor hustrun, men han arbetar aldrig någon vecka före thorsdagen, och så är han så våldsam emot mig... — Jag har aldrig misshandlat hennne, afpröt A. i hotande ton. Tvärtom är det hon som misshandlat mig. Det är att märka det Å är en stor grof karl och hustrun en liten spenslig varelse. — För öfrigt, fortsor A., kommer allting bort i huset. Jag har sutenerat allting ganska bra. Men hon plockar bort mitt bohag, så att jag måste skämmas för folk och detta är jag nog aktersstark att icke tåla, ty jag är en bildad karl och sådant. Såsom vittnen hördes trenne personer. De båda första hade flera gånger märkt att uppträden föreföllo emellan de båda makarne, och särskildt hade bokhallaren Greiff i förgär afton hört hustrun i köket, der A. och hon för ögonblicket uppebollo sig, uppgifva klag ljud. Då han sedermera utgick, hade han sett att hennes näsa blödde. i Under dessa vittnesförhör gjorde Å. i sin ilskna och oförskämda ton en mängd anmärkningar, beskyllde hustrur för boddrägt o. s. v., hvarföre polismästaren fann sig nödsakad ett utvisa honom. IIustrun tycktes dock äfven ha samma svårighet att hejda sist lynne, ty hon också gjorde inpass i vittnenas be rättelser, så att polismästaren slutligen måtte ål za henne att vid 10 rdrs vite hålla sig tyst. Det tredje vittnet, Johanna Cristina Johansson, hade det mesta att förtälja. IIOn hade tlera ganger sett A komma drucken hem, sett honom sKufk. omkull hustrun på en stenhog å gården och en annan sang rifva sönder henne i henne håret. En gång kom A. berättade Christina Johansson, drucken hem. Hustrun gömde sig d någon vrå, för att undgå hans vilda lynne tills han somnat. llan hade dock föresatt sig att ha ett litet nöje efter sitt sinne, letade reda pa det stackars offret, drog fram henne vid håret och misshandlade henne. Då likväl en i huset boende person hörde hustruns klagoljud och frågade om A. ville mörda henne, blef han rädd och sprang sin väg. Sedan vittnena blifvit ashörda. inkallades ÅA. på nytt. — Hr Greiff säger att han hört er i köket misshandla er hustru, yttrade polismästaren. — Det är ej sannt, förklarade A. lika morskt; tvärtom har jag bevis på att hon misshandlat mig. — Dessutom, fortfor polismästaren, har pigan Christina Johansson flera gånger sett er hemkomma drucken och misshandla er hustru. A:s mod föll nu med ens, ty han visste att Christina hade reda på saken, och i den beskedligaste ton förklarade han nu att han varit en exemplarisk äkta man. Denna förklaring kunde naturligtvis icke utan a — — ansigtet samt afryrka illas 4 sa