Göteborgsposten – 10 juni 1864, sida 1

Kort efter min ankomst till badorten an slogs jag vid åsynen af tre personer, som ofta om aftnarne syntes tillsammans på hassstranden. Det ena var en mycket ståtlig qvinna om fyratiofem års ålder; de båda andra tyck tes vara hennes son och dotter. Sonen val den mest intressanta person jag någonsin sett Dottern, som var af min ålder ungefär, va myeket täck. Modren drogs hvarje dag på en; vagn till samma ställe på stranden och satt der betraktande den nedgående solen, me: dan hennes barn roade sig med att plocka snäckskal. Ibland mötte vi brodren och Systern till häst, och min fader förklarade att han aldrig förr sett så god ryttarinna som den unga damen. Då jag en afton satt på en låg svart klippa oller sten nära det äldre fruntimrets dragstol, tilltalade hon mig med en höflig ursäkt för det hon besvärade en främling. Hon frågade mig om jag kunde se huruvida hennes son och dotter funnes på stranden. IIennes syn var för svag för att sjelf kunna se. Jag såg efter och svarade nekande. Hon tycktes ängslig och orolig och höll blicken riktad åt det håll der hon tycktes vänta att få se dem komma. Jag frågade henne, om hon önskade något som jag kunde uträtta. Hon tackade mig, men svarade atthon ingen