Göteborgsposten – 10 juni 1864, sida 1

kände icke denna familj, sade han; det vore icke klokt att samla bekantskaper liksom man samlar snäckskal. Men jag var envis, och han atslog sällan en begäran framställd af hans moderlösa dotter. Han gjorde derföre några få efterforskningar; förvissade sig att mrs Deloraine och hennes barn lefde ett lugnt, tillbakadraget och tadellöst lif straxt utanför staden i en enslig bostad, en plats hvilken påstods vara besvärad af spöken och som uthyrdes för lågt pris; att de betalade sina räkningar och efter allt utseende voro respektabelt, hyggligt folk. Min far gick då in på att göra dem en visit. Vi nalkades Delorainernas boning genom en fruktträdgård och en furudunge, så dystra och mörka, att jag ej undrade på ställets rykte för spökerier. Huset sjelft var gammalt, bygdt dels af trä dels af tegel. En betjent med mycket obehagligt utseende öppnade dörren och törde oss in i salongen, der vi funno mrs Deloraine och hennes dotter. Den förra hvilade på en soffa ställd vid en dörr. Hon kunde ej resa sig upp, men hon helsade min fader och mig mycket hjertligt och syntes förtjust öfver att göra vår bekantskap. Min far tyckte hennes sätt vara teatraliskt och studeradt; men hon lyckades icke dess mindre att behaga honom, och den