Göteborgsposten – 8 juni 1864, sida 2

Lionel kastade sig öfver sin broders lik och höll det länge i sina armar. Men Osmany ryckte honom derifrån och förde honom mot dörren. — Gå! upprepade han. Lionel gick ur rummet qväfvande sina snyftningar. Osmany gick tillbaka fram mot presten och gjorde ett tecken åt honom. Presten gick derifrån utan att säga ett ord, och Osmany qvarstod ensam, högtidlig och allvarsam betraktande Roger. — Jag hade dock drömt om en stor bestimmelse för dig, ädle yngling! mumlade han. Då Osmany med låg röst uttalade dessa ordöppnades en dörr och doktor Bolton inträdde. Efter honom gingo tvenne män som buro en likkista på sina axlar: den ene var Simson, den andre Rhamö, dödgräfvaren på S:t Gilles kyrkogård. Osmany förde ett finger till läpparne för attanbefalla Bolton att tala sakta. — Är allt färdigt? frågade han. — Allt, svarade Bolton; begrafningen skall ega rum vid nattens inbrott; kistan skall nedsänkas i samiljgrafven och väktarne på kyrkogården tillhöra oss. I — Är ni säker på verkningarne af den dryck som ni beredt? — Ja, svarade doktorn; men ingen annan än jag kan använda den. — Så att i händelse ni skulle denna afton ... sade Osmany. i