Göteborgsposten – 8 juni 1864, sida 2

— Skulle markis Roger vara död ända till stunden för hans eviga återuppståndelse i Josaphats dal. Osmany skälfde. — Men var lugn, sade Bolton, jag skall ej dö denna qväll, och grafdörrarne som slutas öfver markis Roger Asburthon skola åter i nattens mörker öppnas för zigenarnes konung Amri. — Fullgör då ert åliggande, yttrade Osmany med en suck. Kom ihåg att ni vid ert hufvud ansvarat för honom. — Ja, sade Bolton. Osmany lemnade likrummet. De två zigenarne nalkades då paradsängen. Likkistan var af cederträ prydd med hvitt satin, och en kudde, på hvilken Asburthonska vapnet var broderadt i silfver, var bestämd att stödja den förnäme dödes hufvud. De båda zigenarne fattade liket, upplyftade det med yttersta försigtighet och lade det i likkistan. — Gå nu, sade Bolton till de båda zigenarne, och lemna icke kyrkogården, kommen ihåg ... — Ja, vi minnas, svarade den trogne Simson. Bolton blef ensam i likrummet. Han drog då ur fickan en liten flaska af silfver och i det han med rörelse betraktade denna, mumlade han : — När man tänker på att en menniskas lif ligger uti denna; att om jag skulle dö... Han slutade icke meningen, en kallsvett fuktade hans panna; hans blick träffade i en nära intill stående spegel bilden af ett strängt ansigte. En man hade inträdt i likrummet. Huru? ... Bol