Göteborgsposten – 7 juni 1864, sida 2

— Jag vet det; men jag älskar honom som om han vore af mitt blod, ty han är god och ädel. Hon föll på knä och mumlade med ett helgons andakt: — 0 min Gud! tag mitt lif, men rädda denne ädle ynglings, som för mig hyser en sons kärlek och vördnad. Lionel hade knäfallit bredvid sin mor och sade! — Broder, jag vet icke om vi burits under samma bröst, jag vet icke om jag är den laglige sonen och du bastarden, men hvad jag med visshet vet är att vi hafva en gemensam fader, att du är ädlare, bättre, tapprare, med ett ord värdigare än jag att vara hufvudman för familjen. — Sålunda, sade Bolton i det han fattade den unge mannens arm, sålunda skall ni om Roger lefver åtnöja er med att vara helt simpelt kapten Lionel, den yngre sonen af familjen Asburthon? -Ack! utropade Lionel, rädda honom, doktor, och jag svär att aldrig ett ord som skulle kunna låta honom ana att jag känner sanningen, skall komma öfver mina läppar. — Rädda honom! upprepade lady Cecily med ångest och jag skall vara hans mor! Vid dessa sista ord öppnade den sjuke ånyo till hälften sina ögon och sträcke sina händer mot lady Cecily, som fattade dem och öfverhöljde dem med kyssar. Farfa Y