Göteborgsposten – 7 juni 1864, sida 1

digt solk till en förargelse. Abolidonisterna jubla, såsom man kunnat vänta, ty ehuru slafveriet, enligt presidentens proklamation, kommer att bibehållas inom Förenta Staterna, förutsatt att slafegarne underkasta sig och visa sig trogna mot regeringen, så har det onda blifvit teoretiskt afskafladt i de delar af den en gång stora republiken, i hvilka hans proklamationer gälla lika litet som konungens af Dahomey. Af detta skäl och äfven emedan deras parti är vid makten, voro abolitionisterna vid sin årshögtid vid förträffligt lynne. De skildes dock icke åt, utan att det inom deras leder uppstod en söndring angående tvenne frågor af stort intresse — den första om mr Lincoln var en vis man och god president, den andra om England var en makt af första eller andra ordningen. Opinionens vågbalans i afseende på första frågan var afgjordt emot mr Lincoln, och hvad beträffade den andra, afgjordt emot England. Man tycktes anse att fria länder i Europa icke kunna vara stora, ty blott Ryssland och Frankrike ansägos af den upplysta församlingen höra till första klassen. De absoluta nykterhetsifrarne, — teetotallers — och Maine-lagens försvarare ha äfven haft sina årliga sammankomster. De synas ej vara så väl belåtna med saker och ting som deras vänner abolitioniscerna. De voro färdiga att som en missgerning, hvilken borde bestraffas med fängelse om ej precist med galgen, förklara destillerandet, försäljandet och förtärandet at ett glas bränvin utom för medicinskt bruk, då en examinerad läkare föreskrifvit det; men de kunde dock ej rätt klart fatta. hvilken väg de borde beträda för att vinna det lyckliga mål de eftersträfva. Icke heller kunde de fatta, huruledes segern skulle kunna kröna armeens tapperhet, förrän densamma blefve kommenderad af en teetotaller och hvarje divisions-eller brigadgeneral inskränkte sig till th och kallt vatten. Som emellertid generalerna Grant och Meade dricka vin då de kunna få det, äro utsigterna i den vägen icke ljusa för dessa förträffliga filantropister. Spiritualisterna hade mycket manstarkt besökt sitt möte, förmodligen i afsigt att söka rena sin tro från ett kätteri, som nyligen slagit rot inom densamma och hvilket af dess vänner benämnes: den fria kärleken, men som at dess fiender kallas: den Åtfria lustan. Den fria kärlekens målsmän anse giftermål som slafveri — qvinnans slafveri under mannen — och såsom någonting lika förkastligt i sin väg som den svarte mannens slafveri under den hvite, och påyrka derföre dess afskaffande. Spiritualisterna, som ha för afsigt att bilda en ny religion, äro högst obelåtna med att deras trossatser tillökas med en, hvilken så fullomligt strider mot kristendomen, mot civilisationen, mot moralen och mot hela mensklighetens åsigter, och anstränga sig derföre förtvifladt för att törjaga den fria kärleken ur sin församling. Men de finna detta verk svårare än de föreställt sig samt förklara, att onda andar och alldeles icke några goda sådana ha ingjutit så oanständiga tankar och ett så fördömligt kätteri i en hop med lättsinniga personers af båda könen sinnen. Naturligtvis hade andarne — klappandar, psykogratandar och andra dylika — åtskilligt att förtälja om kriget och dess framsteg i Virginien. En afdelning af andarne förklarade att general Grant skulle besegra alla hinder, medan en annan afdelning lika säkert förklarade att han skulle -bli tillintetgjord. Som det ej fanns några andar af högre rang närvarande, som kunde säga hvilka som talade sannt eller icke, uppsköts saken och hade icke ens, sedan mötet förlängts ännu .— ————