Göteborgsposten – 3 juni 1864, sida 2

var blek och afmagrud; hans mor satt lutad öfver honom och tycktes med välbehag lyssna till hans lugna och regelbundna andedrägt. — Tyst! utbrast hon helt sakta i det hon lade ett finger på sina läppar och räckte sin andra hand på baroneton; det är första gången han sofver på detta sätt... — Min gud! han har då varit illa sjuk? frågade sir Robert Walden förskräckt öfver Lionels bleka och afmagrade utseende. — Ack! min vän, svarade lady Cecily, jag trodde han skulle dö...om ni visste huru högt han älskade miss Ellen ... — Jag vet det, mylady. — Vet ni väl, återtog den stackars modren, att han yrat under tre veckor. — Stackars barn! — Han ville återse denna qvinna... han ville återse till hvad pris som helst... En dag kom Roger, hvilken varit bär morgon och afton, just i tid för att hindra honom kasta sig ut genom fönstret och krossa hufvudet mot gatans stenläggning. Vid Rogers namn rynkade sir Robert Walden ögonbrynen. — Min fru, sade han helt lågt, jag kommer just för att tala med er om markis Roger. Om min son? — Om markis Roger, upprepade sir Robert Walden. — Nåväl! sade lady Cecily orolig, jag hör ... — Nej, icke här. Lionel sofver; låtom oss gå in, jag