Göteborgsposten – 3 juni 1864, sida 2

Lionel, men att han vid min röst kastade bort sin värja. Min Gud! kan en mor glömma sådant? — Nin fru, svarade sir Robert Walden allvarligt, tag er i akt! ni gör er son orätt på hans förmögenhet och titel. — Lionel skall aldrig samtycka att utarma den som han kallar sin bror. — Men då denne man är en person som inkräktar en annans plats! — Hvad betyder det! svarade lady Cecily, det är ju ändock lord Asburthons son. Sir Robert Walden betraktade lady Cecily med en smärtsam blick. — Det finnes då ingen mer än jag, mumlade han, som skall ha mod att lyssna till pligtens röst. Han reste sig: Ä — Farväl, min fru, sade han. Jag finner väl att jag bör handla på egen hand. — Min Gud! hvad vill ni då göra? — Min pligt, svarade sir Robert, såsom jag alltid gjort, tillochmed då mitt hjerta talat deremot. Han helsade den försagda lady Cecily och aflägsnade sig, utan att den stackars af sinnesrörelse förkrossade qvinnan hade styrka att qvarhålla honom. (Forts.)