Göteborgsposten – 30 maj 1864, sida 3

att österrikiska och ryska regeringarne varit egentliga upphofsmännen till denna samman-Jm svärjning, hvilken endast ännu mera ökat furstens stora popularitet. Det måste stå mycket illa till med påfvens helsa, ty kejsar Napoleons lifläkare, dr Royer, säges nu skola begifva sig till Rom, för att der deltaga i en konsultation, till hvilken påfvens egna läkare kallat honom. Franska regeringen har hetallt, att återstoden af Medelhafsflottan skall afgå till TA. nis och nya truppafdelningar skickas till Alyier. Det vill häraf synas som att tillståndet är mycket allvarligt. Man antog först, att upproret i Tunis hade en lokal karakter, emedan det framkallats af missnöje öfver en tillökning af koppskatten. Hos en stor del af befolkningen rådde äfven en upphetsad stämning i anledning af flera reformer efter europeiskt mönster, hvilka under en tidigare duglig regent varit gagneliga, men under de senare odugliga regeringarne endast ha tyckes försämrat befolkningens tillstånd. Tunis hade fått en författning, som innehöll flera garantier mot maktens missbruk och ett civiliseradt rättegångsväsen, då deremot beyen förut sjelf på gammalt österländskt sätt vissa dagar i veckan afgjorde alla rättstvister. De talrika judarne ha slutligen fått lika rättigheter med muhamedanerna. Alla dessa förändringar ville befolkningen ha afskaffade, men denna stämning tyckes endast ha begagnats till att framkalla ett uppror i annat ändamål, emedan ledarne ha förbindelser i Algier, der det gäller att genom ömsesidig hjelp göra slut på det franska herraväldet. Berättelser i Moniteur, visa, att den religiösa fanatismen stiger till en betänklig grad, och man tror, att det kan skada fransmännens sak, att generalguvernören i Algier, marskalk Pelissier, hertig af Malakoff, just nu bortgått. De franska trupperna ha dock nyligen vunmit en betydlig fördel öfver de upproriska Italiens krigsminister har anbefallt upprättandet af tem öfningsläger. Det första skall anordnas å slätterna vid Santo Maurizio, det andra vid Somma, det tredje vid Ghiardo, det fjerde vid Bagnocavallo och det femte i trakten af Fajano. Dessa läger skola vara samlade från 80 till 120 dagar. Man lofvar sig inom regeringskretsarne goda resultater af denna nya inrättning, emedan de förl. år från svenska öfningslägren återkomma officerarne ej kunde för mycket prisa denna institution, hvarföre de italienska lägren äfven skola ordnas helt och hållet efter svenskt mönster. Senare Post. I Italien antager situationen en allt mera bestämd prägel, hvilken angifver det successiva annalkandet af en kris, som måste förmycket uppröra sinnena och intressena, för att kunna på något sätt gifva mera utsigt åt en fredlig lösning af de trågor som nu så länge hållits sväfvande. Uti Italien är det påfvens tillstånd, som drager till sig mäktigt uppmärksamheten, emedan man vet att der Frankrikes och Österrikes intressen åter bryta sig mot hvarandra, under det i Italien sjeltva folkviljan bereder sig att till sin nationela fördel begagna den nya förvecklingen. Man erfar neml. nu, att päfven verkligen ligger på sitt yttersta, och att hans nuntius i Paris redan uppmanat det franska presterskapet att innesluta honom i sina förböner Samtidigt med ingåendet af denna vigtiga underrättelse, skritves från Turin under d. 25 d:s, att krigsministern inom deputerade kammaren, under diskussionen om armebudgeten, forsäkrat, att den aktiva armåöen, som räknar 380,000 man infanteri, 80 batterier och 19 regementen kavalleri, visserligen är i stånd att lillbakaslå ett eventuelt angrepp, men man kan derföre ännu icke säga att den är tillräcklig, för att utan allierade föra ett anfallskrig. — Tillvaron af en så stor aktiv armå, hvilken naturligtvis slukar ansenliga summor, måste angitva att Italien håller sig beredd på någon stor eventualitet. Det tros nu, att Garibaldis plötsliga afresa från London stått i något samband med. de allt allvarsammare underrättelserna från Rom. Den italienske frihetshjelten ville befinna sig nära händelsernas skådeplats vid krisens inbrytande, för att äfven för sin del hafva sin hand med i hvad som kan väntas. Ständerförsamlingen i Spanien (Cortes) har nyligen sysselsatt sig med den italienska frågan. En ultrakatolsk deputerad, vid namn Gulindo, ställde till regeringen den uppmaning, att Spanien skulle genom en beväpnad intervention göra slut på den tryckning, italienska regeringen utöfvade på Rom. Utrikesministern Pacheco svarade härpå, att Spanien redan haft sin Don Quixote, och att det kunde vara tillräckligt med en. Konseljpresidenten tillade, att Frankrike efter Villafrancatreden hotat med att tillbakavisa hvarje interventionsförsök i Italien med vapenmakt, och att regeringen derfore med afseende på Rom är inskränkt till önskningar för bevarandet af påfvens verldsliga makt, samt i nödfall till diplomatiska demonstrationer.