Göteborgsposten – 28 maj 1864, sida 2

ll va rj eh anda. En äfventyrare. I den lilla staden Kempten nära Augsburg förde en ung trädgårdsmästare, vid namn Keller, ett stilla och oklanderligt lefnadssätt ända tills han för 1 ar sedan råkade i sällskap med några muntra bröder, hvilka så småningom gjorde honom bekant med lifvet på krogen och vid spelbordet. Den unge mannen började vårdslösa sig sjelf och sitt arbete, hans moraliska principer började slappas och då han slutligen saknade alla medel att kunna fortsätta det svindlande lif han hittills fört, tvekade han icke att i början af detta år medelst inbrottsstöld förskaffa sig en summa af 2,137 floriner i silfver och banknoter. Med denna summa på fickan begaf sig nu Keller, som är en helt ung man med ett ovanligt fördelaktigt yttre och ett godt sätt att vara, ut på resor. Hans första besök gällde naturligtvis industririddarnes eldoradon, de tyska speloch badorterna, hvarest han, tack vare sin nobla hållning och späckade börs, med mycken tur deltog i societetslifvet såväl på promenaderna och i balsalongen, som vid — rouletten. Lyckan smålog öfverallt åt den unge äfventyraren, särdeles i Homburg, der både. Venus och Fortuna voro honom särdeles bevågna. Äfven åt en mindre skakande passion, den lugna vänskapen, egnade han sin dyrkan och knöt ett intimt förbund med en ung rik baron och godsegare, bosatt på ett slott nära Berlin. Den unge baronen var snart alldeles lörtjust i sin nye vän och släppte honom icke med mindre än att han följde med honom till slottet. F. a. konstgartnern uppträdde i dessa aristokratiska kretsar icke under det plebejska namnet Keller, utan under den mera klingande titeln: baron Julius von Ts nis. Innan kort voro de båda unga männen lika oskiljaktiga som Orestes och Pylades, som Castor och Pollux. De sofvo i samma rum och endast ett litet nattduksbord skiljde deras sängar åt. En vacker natt, då den äkta och veritabla baronen hvilade lugnt i Morphei armar, solvande den djupa sömn, som brukar följa på ett ansträngande jagtparti och intagandet af en bastant souper, smög sig den falske baronen och ändå trolösare vännen, sakta från sitt läger, bemäktigade sig vännens nyckelknippa, som låg på det lilla bordet och gick på tå in i ett sidorum, der han öppnade sin -busenfreundsskrifbord, hvarest han påäffade 910 Thlr, hvilka han som hastigast stoppade på sig, hvarefter han i allsköns tysthet förfogade sig från slottet, utan att ens säga så mycket som adjö at sin gästfrie värd och vän. Så snöpligt slut tog den vänskapen! Den lurade baronen tog emellertid saken allvarsamt och satte polisen i rörelsen för att efterspana bedragaren. Berlinerpolisen är, som bekant, icke att leka med, och efter en kort tids förlopp häktades den förhoppningsfulle unge industririddaren på en temligen simpel bordell i Berlin, hvilken man skulle förmodat att en kavaljer med så fina vanor skulle försmått att besöka. Emellertid ledsnade han snart vid den tarfliga kosten och det ändå tarfliga sällskapet i Berlins cellfängelse, och en vacker dag, då han befann sig alldeles ensam på sängelsegården, klättrade han öfver muren och var ännu en gång fri. Nu ströfvade han en tid omkring i Södva Tyskland, men återvände slutligen till den första tummelplatsen för hans orgier och brott, till Bayern och inträffade så i Mänchen. Polisen derstädes hade redan fått nys om att den ståtlige baron von Tönis helt enkelt var en bayersk hortikultör med det borgerliga namnet Keller. Men det oaktadt satt den hedersmannen Georg, just som polisen antecknade hans namn i den svarta boken, helt lugnt i den midtför poliskammaren belägna gensdarmerikasernen och språade förtroligt med en gammal ungdomsvän, sergeant vid gensdarmeriet, sedan han likväl förut försigtigtvis afkastat den friherrliga masken. Efter en stunds förlopp aflägsnade han sig och derefter har hvarken barndomsvännen eller Mänchen sett röken af honom. Han tycktes nemligen derefter fått reda på att man uppspårat hans inkognito, hvarföre han ledsnade på kontinenten och begaf sig till London, antagligen för att vidare utveckla sina anlag i denna industririddarnes högskola. Emellertid dömdes han i Augsburg ill 8 års tukthusstraff in conlumaciam, hvarefter posen uppgafs allt vidare hopp att kunna få den listise baronen inom lås och bom. En dag i förra månaden anländer emellertid en ung herre med ettståtigt yttre och aristokratiska manår till Frankfurt am Main, tager in på ett af de förnämsta hotellerna vid 4eil och tillkännager att han med aftonens bant nker afresa till Homburg. Sedan han låtit serve g en lukullisk middag, beger han sig till Cafe neuf d Goethesplatsen, hvarest han intager sitt kaffe med la petite verre. Just som han med likgiltig min ir inbegripen i denna vigtiga sysselsättning och mel