Göteborgsposten – 25 maj 1864, sida 2

Strand har jag ej haft skäl att klaga, om icke en gång för något mer än ett år sedan vid den tid då jag blef dömd till spöstraff. Den vilda pöbeln, som alltid gifver förtryekaren rätt emot den förtryckte ville ej tro, att den sköna miss Ellen var min dotter, och plundrade min butik. Lyckligtvis hade jag vidtagit mina försigtighetsmått och fick skadeersättning. — Nå, afbröt sir Robert Walden otålig öfver Nathaniels pratsamhet, men det är väl ej för att berätta din affärsställning för mig som du kommit hit, förmodar jag? — Visserligen icke, ers nåd. — Nå, hvad vill du då? — Jo, hör på, återtog zigenaren. Jag är gammal, jag har femhundra punds ärlig inkomst, en god handel och inga arfvingar. Jag ville ha igen min dotter. — Aha! utbrast sir Robert. — Hon skulle vara så god att ha i min butik, hon skulle draga kunder dit, ty oss emellan, ers nåd, är hon en vacker flickslyna. — Nåväl! sade sir Robert Walden med lugn, jag finner detta i sin ordning. — Verkligen! utbrast Nathaniel, som fästade på baroneten en skarp blick. — Din dotter, fortfor sir Robert, har uppfört sig illa mot mig, hennes välgörare. — Åh, det förvånar mig ej, sade Nathaniel lugnt. Hon liknar sin salig mor, som ej var värd mycket. — Och jag har jagat henne på porten, tillade sir Robert.