Göteborgsposten – 25 maj 1864, sida 1

— Nen det är nedrigt! utropade Lionel blek af vrede. Miss Ellen fattade hans båda händer: — Det är ännu tid, min vän, sade hon, afstå ifrån mig. — Aldrig! — Ni vill då att jag blir er hustru. Å — Oh! mumlade Lionel, är icke detta mitt lifs dröm? — Nåväl! Låtom oss då fly, låtom oss lemna London redan denna natt och draga oss tillbaka i någon undangömd provins till någon okänd by, hvarest en prest kan valsigna vår förening utan dröjsmål, sade hon lifligt; om icke så äro vi förlorade! Lionel förstod ej rätt väl, men miss Ellens hvita händer tryckte hans; hennes ljufva röst förtrollade honom; han glömde Roger, glömde sin mor och mumlade blott! — Låtom oss fly! Miss Ellen gaf då kusken en befallning, och vagnen rullade framåt med rask fart. Under tiden uppsköt den lugne och metodiske sir Robert Walden till följande dagen ett samtal som han ämnade hafva med Lionel rörande miss Ellen och gjorde sig det löftet att skingra hans illusioner och bota honom för en ovärdig kärlek. i