Göteborgsposten – 23 maj 1864, sida 2

L — Danmark. De orättfärdiga handlingarne kunna visserligen för någon tid ha öfvervigten; den råa öfvermakten kan hos någon eller några annars välmenande beskedliggörare utöfva en sådan effekt, att man förgäter sanningens och det rättas inre lag och vilkor, att alltid till slut skola gå segrande ur brytningarne; blindhetsepidemien kan till en tid bli så stark, att det anses för sann manhaftighet att -salla af för en tillfälligtvis vilseledd eller osäkert samlande opinion, men deremot är envishet, då man står fast vid försvaret af hvad som är rätt, öfvertygad att dess seger till sist skall inträffa, vare sig nu att Lippe-Detmold eller Svarta Örns orden lägges i den motsatta vågskålen. Men i längden skall dock den allmänna rättskänslan återvinna sitt för någon tid förlorade välde. De klenmodiga skola åter fatta kurage och nu wvil det blive noget af?. Men hade dessa allena rådt, då hade väl skymningen ännu länge fortfarit inom den allmänna föreställningen, då skulle fursten af Lippe-Detmold ännu kunnat med lust och gamman fröjda sig åt svängningarne för vinden i annars så rätttänkande organer (vår kollega på platsen, Handelstidningen, ej undantagen). och en Bismarck skulle i ro fått utföra sina inkräktningsplaner. Det är ett futtigt tal, då man vill låta påskina, att det fria ordet, då det innebär sanning och rätt, skulle falla utan frukt. De företeelser, som nu visa sig för våra ögon, äro just ett bevis på motsatsen. Ingalunda skulle de framträdt, om hvarje offentlig organ ängsligt litat efter hvilken part, som för till fället hade bästa chancerna, den starke eller den svage, utan afseende på att öfver allt annat stå just sanningen och rätten, om de ena dagen utslungat anathemerna öfver den starke och den andra fördömt den svage, om de ena stunden dragit i härnad mot våldet och den andra advocerat just för våldet. Genom danska ministerresidenten vid hotven i Haag och Brissel har till utrikesministern i Köpenhamn ingått följande adress från innevånarne i staden Utrecht: Till det danska folket! Det var med en känsla af vemod och harm, som de fria Nederländerna hörde underrättelsen om, att tyska förbundet beslutat occupera en del af danska riket, ett beslut, som till skenet utfördes, för att handhafva folkets rättigheter, men i sjelfva verket för att understödja en ohederlig pretendents anspråk. Denna känsla tillväxte, då Tysklands tvenne stormakter, under föregifvande af att komma som räddande vänner, icke drogo i betänkande, att vilja tvinga Danmark uppoffra sitt oberoende och, i trots af hvad rätt och skäligt är, ingå på orättvisa fordringar. Nederländerna gladde sig åt, att det mäktiga Albion reste sig hotande mot denna orattvisa, att från de öfriga delarne af Skandinavien ljödo stämmor, hvilka gåfvo näring åt det hopp, att man ännu i tid skulle gifva Danmark kraftigt bistånd; dessa röster förstummades dock snart, och det visade sig, att Danmark nu måste utstå, hvad Nederländerna ntstått år 1830, att det, öfvergifvet af alla alla makter, tycktes bli prisgifvet åt öfvermakten. Fastän Nederländerna nu icke äro såsom förr nog mäktiga, att med sina flottor skydda de förtryckta, ha Je likväl icke vanslägtats från den anda, som lofvade leras förfäder, och de äro redo att försvara sin frihet och sitt oberoende mot våldet, och derföre hysa de ifven varmt deltagande för det tappra motstånd, som visas af en liten nation, hvilken med så mycket mod och sjelsuppoffring bjuder öfvermakten spetsen. Derföre höja äfven vi nederländare vår röst som n högljudd protest mot det våld och den orätt, som päföras Danmark af tvenne mäktiga folk, hvilkas