Göteborgsposten – 21 maj 1864, sida 3

T Vid Fru Henriette Signeuls graf. En ros jag vågar ge med fuktadt öga At minnet af en qvinna, som förstod Ej falskt, som mången ann, sitt kall, det höga, Ej glömde hvarför hon i lifvet stod; För hvilken pligten var en ljuflig börda; Som öfver tidens längd ej suckar gjöt, Men af hvars kärlek tiden kunde skörda Sällhetens guld i hemmets lugna sköt. Ä (msändt) IIvad är vid qvinnan i det gomda hemmet Der fromt och klokt hon styr som maka, mor, En herrskarinna, prydd med diademet? Blott mera upphöjd men ej mera stor. Mot hennes thron vill ej den andra byta För jordens allt sin obemärkta härd; Ej der hvar lidelsernas stormar ryta Men der hvar dygden trifs är hennes verld. När lydande förgänglighetens lagar Sin banas gräns hon nalkas — dödens dal — I värde stiga då den frommas dagar På samma gång de taga af i tal. Hon dör — men hennes kärlek kan ej brista; Den lefver, fast från jorden den försvann: Den är klenoden, bittrare att mista Som ingen verld den återköpa kan. Skönt är när vestanvind ur blomstersängar Med ljuflig ambra fyller qvällens frid; Ljuf svalkan är från solbedruckna ängar När himlen vattnar dem i vårens tid: Mer skönt än detta dock jag minnet finner Af qvinnan som i själens prydnad dör — Det är en stjerna klar som vänligt brinner Och vilsna fjät på rätta stråten för. Försmå ej runan, dyra stoft! jag skrifvet I mullen på din graf — den helgad är De milda dygder, hvarförutan lifvet En kräfta vore som sig sjelf förtär — Det är så ljuft att någon gång få stanna Vid ädel qvinnas urna och i den En tår få gjuta, offrad åt det sanna I tro, det redliga i kärleken! Ä — — — m. A33 O