IIva rj eh anda. Dyrbar efter döden. En af de för sin origi nalitet mest beryktade personer i England har nyli gen aflidit i en ålder af 78 år. I det ostindiska kom paniets tjenst hade han uppnått majors rang. Ha uppehöll sig på ett landtgods som han egde i Devon shire. Den största salen i den våning som han sjel bebodde var behängd med sorgdraperier, och midt rummet stod en likkista af kristall, hvari låg en bal samerad qvinna på en bädd, bestående af en gräs matta, smyckad med blommor hvilka ofta ombyttes Det berättas, att en af majorens nära slägtingar had testamenterat honom en betydlig årlig inkomst mec vilkor att han icke skulle åtnjuta den längre än han: laggifta hustru befann sig på jorden. För att nu un der hela sin lifstid kunna vara i besittning af detts legat, uppfyllde han bokstafligen vilkoren derför, ge nom att förvara sin hustrus balsamerade lik, ehuru hon var död för 20 år sedan. Testators slägtinga hade försökt att få testamentet förklaradt för ogiltigt. såsom uppsatt af en vansinnig menniska, men de engelska domstolarne hade förklarat det för giltigt; och enär majoren icke försummade att bokstafligen uppfylla testators vilja kunde ingen beröfva honom den honom genom testamentet tillförsäkrade ganska betydliga inkomsten. Gåfva åt Garibaldi. Staden Liverpool ämnar att erbjuda en lustjakt åt Garibaldi. Den är inköpt af en gentleman, hvilken: låtit bygga den för sitt eget nöje, försedd med ångmaskin och har erhållits för hälften af den ursprungliga kostnaden, 1,800 Å. (32,400 rdr). Idcen dertill hav utgått från arbetare, hvilka gjort en subskription för detta ändamål. För så vidt denna icke skulle räcka till, ha redan 30 a 40 af stadens gentlemen förklarat sig redo att fylla summan. Båten skall vara utmärkt väl och beqvämt inredd och anses särdeles passande för den, åt hvilken den är ämnad. Också en demonstration. På teatern i Fiume (Kroatien) tilldrog sig nyligen följande händelse. Direktören för ett dervarande operasällskap hade sett sig urståndsatt att betala åt sina sujetter deras löner, hvarföre de allesammans vägrade att sjunga förrän de erhållit en bestämd garanti för utfåendet af sina honorarier. Direktören vände sig till polisen, som uppmanade de motspänstiga artisterna att sjunga med godo eljest skulle man med våld föra dem till teatern. Då de emellertid höllo i sig eskorterade polisen dem under ett ofantligt tillopp af åskådare till deras klädloger. På aftonen var teatersalongen fullsatt, orkestern spelade ouvertyren, ridån gick -upp, tenoren framträdde på scenen, men öppnade icke munnen. Publiken började stampa och hvissla, ridån gick ner igen för att omedelbart derefter åter uppgå, då hela operapersonalen framträdde på scenen, anförda af bassångaren, hvilken förklarade för publiken den orättvisa för hvilken han och hans kamrater varit offer och vädjade till denna, som ögonblickligen på det eftertryckligaste gaf sin förtrytelse luft mot den oredlige direktören. Härunder uppstod ett förskräckligt tumult, aktörerna fördes i arrest, men frigofvos efter ett par timmar, då de samtliga af den uppskrämde direktören erhöllo sin rättmätiga fordran. En listig hustjuf. För någon tid sedan infann sig i poliskammaren i Köpenhamn jägaren hos en i staden) boende baron Holsten-Lehn och anmälde att en inbrottsstöld föregående natt blifvit begängen i hans husbondes bostad, dervid silfverpjeser till ett värde af 500 rbd äfvensom 800 rbd i kontanter blifvit bortstulna. Polisen gjorde ett besök i baronens hemvist för att taga lokalen i betraktande, och jägaren visade då huruledes tjufven från kökstrappan skaffat sig tillträde till en korridor som leder till alla våningarne, på det sätt att han utanför dörren, som beständigt var låst innanför, ställt en låda och på denna ett ölankare, hvarefter han banat sig väg genom fönstret öfver dörren, Vore sig nu att polisen tyckte det jägaren hade alltför god reda på den väg tjufven gått eller af någon annan orsak, allt nog jägaren blef sjelf misstänkt. Slutligen förmåddes han ock att erkänna. Han upplyste dervid att han på allt sätt sökt förekomma misstankarne att någon i huset begått stölden. Till detta ändamål hade han begagnat den ofvan beskrifna krångliga vägen in; derföre hade han äfven tagit silfret, enär han tyckte det skulle sett besynnerligt ut och lätt led: misstankarne på honom, om tjufven ej eagit något silfver, då han dock för att komma åt letsamma, måste passera matsalen, der det förvarades. Han hade dock, för att ej synas bekant med silfrets peskaffenhet, äfven tagit åtskilliga nysilfverpjeser och inmärkte innan ban aflagt sin bekännelse och för att eda misstanken ifrån sig, att han som så väl kände ill baronens silfver väl ej skulle brytt sig om att ägga sig till något af det galvaniserade bordsilfret. Silfverpjeserna kastade han i vallgrafven vid )sterport. Han uppgaf vid förhöret att det varit ians afsigt att framdeles på ett eller annat sätt låta daronen återfå det stulna silfret. Penningarne ämnale han, som var nygift, använda till att befria sig rån underhällsskyldigheten af ett par barn.