Göteborgsposten – 21 maj 1864, sida 2

vå eftermiddagen öfvervarit fru Michaelis konsert för danskarne, samt hertigen och hertiginnan af Dalarne, som voro i hennes sällskap, först anlände kl. 8 i stället för half 8, som var bestämdt. Konungen, som redan anländt och med sin gemål intagit sin vanliga plats i det s. k. oxögat till venster från salongen å örsta raden, befallde emellertid att man skulle dröja med representationen till enkedrottningens ankomst med den hertigliga familjen, som publiken ämnade helsa med folksången. Men nu inträffade det att herigen och hertiginnan af Östergötland, till följd af enkedrottningens d nål, anlände före högstdensamma, samt att en närsynt herre på parketten tyckte sig i dem se hertigen och hertiginnan af Dalarne och i loval ifver genast ropade: — -solksangen! folksången lt Den beskedlige orkesteranföraren hr Gille, som icke är någon diplomat, kom härvid i en pinsam förlägenhet, ur hvilken han icke visste reda sig på annat sätt in genom att uppspela den sålunda Åen-slämmiglärda sangen. Följden deraf blef att D.D. M.M. i it fingo det nöjet att se en improviserad, alldeles ofrivillig extra hyllning. Alla insago misstaget, hvadan ock förlägenheten var allmän. Hertigen och hertiginnan insago att de ej kunde taga hyllningen åt sig och kunde ändock icke afvisa den: kapellet besrep att det ej borde spela och måste likväl göra det; publiken förstod att en dumhet var begången, som man likväl måste fortsätta till slut — och den närsynte, han var icke värd många stysver. Den ende, som skrattade rätt hjertligt at den befängda tilldragelsen. var II. M. konungen sjels, Lyckligtvis ansäg orkesteranföraren första versen af folksangen vara tillråcklig, för att ej förlänga den löjliga situationen, men fanfarerna på slutet kunde han i alla fall ej undertrycka, lika litet som han sedermera utan be kunde spela folkvisan — jag ber om förlåtelse — folksången, när det väntade fursteparet anlände. Litterärt. Åf Ernest Renans i Paris nyligen utkomna senaste arbete La vie de St. Paul är att med första vänta en svensk öfversättning. Karlstads skarpskyttekar. I närvaro af en stor folkmassa öfverlemnades sistl. Pingstdag med vanliga högtidligheter åt Karlstads skarpskyttekår den fana, som stadens damer låtit försärdiga åt kåren. Fanan är af blått siden med gult kors, hvarpå stadens vapen, i hvitt tält, är broderadt. Från Mariestad skrifves d. 18 dennes: Med ångt. Mariestad, som af skarpskyttemusikkåren var Annandag Pingst engageradt för en lustresa till Sjötorp, åtföljde omkring 200 passagerare. Behållningen, som tillfaller skarpskyttekassan, utgjorde 60 rdr. Stämningen ombord och i land lifvades af musik, sång och dans. Men man kan icke oanmärk: förbise den himmelsvida skilnad mellan pingsten förlidet år oeh denna högtid i år ifråga om vårens och försommarens yttre behagligheter. Förra året hade vid pingsthelgen naturen iklädt sig sin praktfulla sommardrägt och allt dermed förenadt behag var utbredt öfver fältet; i år var närvarande högtid i detta fall mera lik påsken då ännu icke träden hunait löfvas och endast sipporna framstucko sina hvita och blå hutvuden. Pingsten kommer visserligen tidigt i år, men kylan har också varit mer än vanligt efterhängsen. I natt har likväl ett efterlängtadt ymnigt regn upptriskat vegetationen. M:ll Fredrika Bremer väntas komma att bevista den stundande promotionen i Helsingfors, under ett länge tillämnadt besök hos anförvandter i Finland. En behjertad qvinna. Nerikes nya Allahanda för den 18 d:s berättar från Örebro följande behjertade och raska handling: I Måndags sormidd. lekte några barn på landshöfdingens holme, hvilken, liksom dess omgifningar, hvimlade af promenerande. Så föll det barnen in, att de skulle från holmen begifva sig öfver till Alnängarne på en deremellan lagd, provisorisk spång. Ett par af barnen hunno lyckligt öfver; men icke så en 7-årig gosse, son till snickaren Modin, utan blef barnet, som under sin vandring öfver spången tittade ned i böljorna, yr i hufvudet och föll. Strömmen förde honom med sig; men kläderna höllo honom till en början uppe. Hvar gång han fick hufvudet öfver vattnet, ropade han på hjelp, hvilket upprepades af hans på ömse sidor om ån stående lekkamrater, hvaribland en 9-årig syster. Vid jämmerropen tillskyndade åtskillige, som voro i grannskapet. På stranden af holmen bemärktes flere välklädde manspersoner; från andra sidan framsprungo trenne fruntimmer. Ett af dessa, m:ll Tekla Ekenberg, skyndade på en stock öfver en genom fältet nyligen gräfd kanal, kom så frum till ån, kastade från sig hatt, parasoll och schal och störtade sig i vattnet. Tiden medgaf henne icke att vidare befria g från någon del af den för hennes ädla syfte ogynmma beklädnaden, och dessutom gick det ju ej an, då så många herrar stodo och sågo på. Simmande uppnådde hon gossen, fattade honom i ryggen och förde honom lyckligt till stranden, der en emellertid anländ karl gaf henne ett välbehöfligt handtag för, att komma upp. — Både m:ll E. och den ddade gossen befinna sig väl efter det opåräknade badet. Så der lyder den berättelse, vi lyckats erhålla af personer, som kommo till stället för sent att hjelpa, men tids nog att bevittna en rask handling, hvilken, om någon af liknande art, torde förtjena en utmär kelse. — Ryktet naturligtvis hastigt spridt sig i staden och gjort händelsens hjeltinna till ett föremål för allmän aktning och beundran. Kansering afkronopersedlar. Tidnin