Göteborgsposten – 18 maj 1864, sida 2

— 23 AQ—— —— or ce 25 232 22 På 8 23 F 2 . 3 flöSi 5 2 883 . 2. 3 f 92 8 ÅA S. sg RR 7 i Sed 5 — 17 8 25.935 Å 11,0 SSV. 2 Halfklart.J — 2 2 25,931 — 11.5 VSV. 2 Regn. — 19 tdss. TF 10,0 SSV. 1 D:o. — Fran Utlandet. Inom hela Preussen kringprides nu en petition till II. M:t konung Wilhelm I, hvari begäres, att Slesvig och Holstein måtte införlifvas med Preussen. Petitionen förtjenar något afseende, emedan den bestämdt anses uttrycka de inom mycket inflytelserika kretsar rådande åsigter och betraktas med nådigt välbehag tillochmed å högsta ort. Det är derföre möjligt, att bakom densamma dölja sig de inre planer, hvilka man ännu icke vågat låta bestämdt utdunsta, men sör hvilka man nu, säker om att i denna sak understödjas af hela det öfriga Tyskland, kanske minus Österrike, är sinnad att bryta en lans. Petitionen lyder som följer: Allerdurchlauchtigste stormäktigste konung! Allernådigste konung och herre! Danska regeringen har sedan fjorton år tillbaka lemnat de fördrag ouppfyllda, hvilka ingåtts för skyddandet af de tyska hertigdömenas rätt. Hon har med upprörande stränghet behandlat sin tyska befolkning. Preussen, i förening med sina tyska förbundskamrater, påyrkade förgäfves fördragens uppfyllande. Danmark svarade med tillintetgörandet af nämnde landsdelars författning. Dess vilseledda regering förblef döf mot alla föreställningar af Europas öfriga stormakter. Hon hopade hån på hån mot Tyska förbundets berättigade fordringar. Då framkallade Fredrik VII:s död frågan: Hvem skall hädanefter r vara hertigaömenas herrskare? Christian IX bemäktigade sig detta välde på grund af en del af nämnda fördrag, under det han lemnade de andra ej allenast ouppfyllda, utan äfven till deras många kränkanden fogade slutsatsen: Slesvigs inkorporerande genom novemberförfattningen. Förgäfsves protesterade tyska förbundet mot denna mot alla såväl privatsom folkrättsiiga grundsatser stridande våldshandling. De tyska stormakternas långmodighet valde ännu en gång den mildare vägen för genomförandet af de berättigade anspråken medelst exekution i Holstein, i st. f. detsammas omedelbara besättande. Först då äfven denna visade sig fruktlös, då alla makternas råd till Danmark: att genom novemberförfattningens upphäfvande för Slesvigs del hålla den vänliga öfverenskommelsens väg öppen, förblef utan verkan, grepo de tyska stormakterna till vapen, för att befria Slesvig från de svårigheter, som den bestående regeringen pålade detsamma, och för att, genom att i pant taga dessa landsdelar, vinna frihet och säkerhet för, att kunna med de andra europeiska makterna öfverenskomma om de institutioner, som kunde tillförsäkra hertigdömena det varaktiga och lugna åtnjutandet af dess på författningen och hvarje undersåtos naturliga förhållanden hvilande rätt. Men äfven här kunde hvarken rättskänslan eller en förnuftig betraktelse af förhållandena hämma Danmark i dess fientliga sträfvanden mot de hittills med detsamma under en herrskare förbundna tyska länderna. Ett hårdnackadt motstånd (?) förvandlade den tilltänkta. panttagningen till ett blodigt krig. Regeringen i Köpenhamn befallde sin tappra arme, att göra motstånd bakom bålverk af sällsynt styrka, tills slutligen våra krigares hjeltemod (!) nedbröt desamma med en vapenbragd, hvars ära endast förhöjes genom storleken af de offer den kostat. Tvenne punkter framgå klara och ovederläggliga härur för hvar och en, som har öga för preussisk ära och tyska stamfränders öde: 1:o. Om genom motståndarens trots de tyska stormakternas allierade armter måste med blodiga uppoffringar kämpa för rättvisa fordringar, om Preussen på afgörandets stora dag såg tusenden af sina söner