Göteborgsposten – 18 maj 1864, sida 2

han, utkommen ur sessionsrummet, utför trapporna, öfver torget och nedåt sjön, på hvilken han likväl, troligtvis fruktande att behöfva formera bekantskap! med abborrarne, ej vågade sig ut, utan gjorde helt om och kilade åter upp åt staden, tagande sin tillflykt in uti en trädgård; men lika fruktlösa, som träden i denna, voro hans försök att då undkomma; han blef gripen och återfördes, behörigen eskorterad, till rådhuset, derifrån han, efter att ha fått sin aning bekräftad, beledsagades till häktet. Torsdagen d. 21 i förutnämnda månad gjorde han åter ett misslyckadt fribetsåtertagningsförsök. Han passade på, under det fångvaktmästaren var uppe hos honom, och dörren stod oläst, att springa ut, men hann ej längre än utför trappan innan han blef fasttagen och, efter att, i brist på vapen, hafva bitit vaktmästaren i handen, så att blodvite uppkommit, återförd till sitt fängelserum. Måndagen d. 9 d:s alkunnade rådhusrätten hans dom för våldet mot stadsvaktmästaren, lydande å ett års straffarbete; hvaremot han för våldet mot fångvaktmästaren, i brist af fullständig bevisning, frikändes. Så är då orten, åtminstone för ett år, befriad från hans excesser! Norrköpings postkontor. Vid ransakning med den nu suspenderade brefbäraren vid Norrköpings, ej, såsom af misstag häromdagen uppgals, Linköpings, postkontor har han erkännt sig hafva med uppsåt utlemnat bref till obehörig person och såsom ersällning derför mottagit 10 rdr. Fornminnesföreningen i Östergötland. Det förut omtalade utlysta sammanträdet i Linköping, för att bilda en förening för bevarandet at Östergötlands fornminnen, egde rum derstädes d. 11 d:s, under ordförandeskap af biskop Bring. Föreningen, i hvilken vid tillfället 43 ledamöter ingingo, konstituerade sig samt valde styrelse. Den siste Björneborgaren. Postinspektoren i Linköping, f. d. öfversten m. m. M. A. Blum afled i nämnde stad d. 11 d:s i en ålder af öfver 79 år. I Östgöta-Correspondenten läses nedanstående nekrolog öfver den gamle veteranen, troligen den siste af det tappra Björneborgs-regementet: Ösverste Bläm var född på kaptensbostället Wehax i Abo län samt blef, efter att hafva genomgått Hapanjemi krigsskola i Finland, år 1804 befordrad till fänrik vid det för sin goda militära esprit och tapperhet berömda Björneborgs regemente. Ar 1807 deltog han i det Pommerska kriget, der hans första vapenbragd utanför Kniperfront sammanförde honom, såsom befälhafvare för en jägareafdelning, med Wermlands fältjagare, hvars chef han 19 år senare blef. Med utmärkelse bevistade han derefter äfven fäktningarne den 18 och 19 Augusti. Knappast återkommen till sitt fädernesland, började det Finska kriget. Uti denna tvååriga blodiga kamp, yttrar en biograf om honom, der Finska armcen, utan undsättning från moderlandet, steg för steg försvarade fosterbygden mot en trolös och mångfaldigt talrikare fiende, fick Bläm tillfälle att ådagalägga det mod, hans tappre farsader, en af kung Carl XII:s kämpar, lemnat i arf åt son och sonsoner. Han deltog sålunda i striderna vid Muttones by den 23 Februari, vid Tammerfors den 14 Mars, vid Sickajocki den 18 April, vid Ny Carleby den 24 Juni, vid Lappo den 4 Juli, vid Kauhajocki den 10 Augusti och 1 September, vid Lappfjärd den 29 Aug., vid Poljakamasue den 3 och 4 September, vid Jutas den 6 November, vid Sandbacka och Pihäniangi den 6 November m. fl. Till följd af konventionen i Kalix, måste han undergå det för en tapper man förödmjukande missödet att öfverlemnas såsom krigsfånge till ryssarne. Aterkommen från fångenskapen, ingick han i svensk krigstjenst och placerades på Lifgrenadiererna. 1814 deltog han i kampagnen i Norge samt bevistade Fredrikshalls belägring. Men B:s kraft och verksamhet upphörde ej med kriget; äfven under freden ådagalade han ovanliga egenskaper såsom organisatör och författare. Det af honom i tvenne band utarbetade Jägareoch Tiraljör-Reglementet ligger till grund för det nu begagnade. Skriften vann krigsvetenskaps-akademiens pris, till hvars korresponde-) rande ledamot han då äfven kallades. För öfrigt har han ganska djupt ingripit i flera vigtiga organisationsfrågor, dels såsom ordförande i komitten för uppskattandet och refvandet af Wermlands insanteriregementes boställeu och löner, dels såsom regementschef. Öfverste Blums utmärkta skicklighet såsom chef. — yttrar också en hans biograf — åbevittnas allmänt af dess fordna officerare, hvilka aldrig haft och näppeligen få en befälhafvare, som med ett bildadt och angenämt yttre i så hög grad förenar alla andra erforderliga förtjenster. På begäran erhöll han afsked 1841, då han utnämndes till Post-Inspektor i Linköping. Under den tid, närmare 23 år, som han här vistats, har han förvärfvat sig allmän aktning och tillgifvenhet. Alderdom och sjuklighet hindrade honom större delen af denna tid att sjelf sköta posttjensten. Till följd af ett olyckligt fall som han gjorde 1857, har hans helsotillstånd allt sedan dess varit i ständigt aftagande. Den kedja af hjeltar, som den svenska och finska krigshistorien i så rik måtto förvärfvade sig 1808 och 1809, glesnar allt mera och mera. En af dess mest lysande länkar har fallit derur med öfverste Bläm. Få voro de, som efter det ärorika slaget vid Lappo på bataljfältet emottogo guldmedaljen för tapperhet i fält. Han var en bland dem. Med sitt svärd har han inskrifvit sitt namn såväl i Sveriges som Finlands hjeltesaga; och sjelf har han nu gått att intaga sin plats bland de många ärade döde, som sedan de, liksom han, kämpat och blödt i striden för fosterland och frihet, redan intagit sin plats i de tvenne rikenas pantheon. Öfverste Bläm var troligtvis den siste af de tappre Björneborgarne från 1808 och 1809. Ära åt den hädangångne veteranen ! Frid öfver hans stoft! Magnetisören Hansen har senast uppträdt på teatern i Lund, hvarest han gitvit 2:ne stancer. Den första af dessa lyckades icke riktigt, men den andra desto mer. va 1