Göteborgsposten – 17 maj 1864, sida 2

TG 0CII CM UPPTTAMGE, som Om nan coram populi ville legitimera sig som en trofast vän af danskarne. Sådant måste man sjelf hafva sett och hört, ty de stenografiska referaterna kunna aldrig fullkomligt återgifva ett sådant uppträde. Jag vill äfven framhålla ett annat bevis på stämningen. I alla klubbar, på alla soffentliga ställen och i alla tidningar göras bitande anmärkningar öfver, att prins Alfred just nu afrest till Berlin och der låtit dekorera sig med Svarta Orns Orden. Man förebrår ej prinsen derför, emedan hans ungdom är en tillräcklig ursäkt. Desto mera drabbar oviljan drottningen, i afseende på hvilken man såtven mycket illa upptagit, att hon inbjudit tyska förbundets konferensrepresentant till sig i Osborne och behållit honom hos sig om aftonen på th, under det hon låser sig inne tör sina egna undersåter och nästan aldrig hedrar någon med sitt såällskap. Lägg härtill, att underrättelsen om den af danskarne vunna sjöbataljen nära Helgoland, vid en officiel bekräftelse derå i Underhuset, der helsats med det lifligaste bifall, och det lär ju möjligt att en korresp. till -Köln. Zeithar rätt, då han säger: Det är endast regeringen, som håller ligen; ty hon behöfver ej frukta för att komma i minoriteten, om hon under den nu rådande stämningen tager ett steg mot Tyskland. Det skall vara henne tillräckligt, att dölja sig bakom landets kränkta ära, och man skall då få se, att det alltid varit ogrundadt, liksom det säkerligen äfven skall hädanefter bli det, att bomullsfolket under inga omständigheter skall börja ett kostsamt krig, derföre att affärerna lida derunder. Vi omnämnde för några dagar sedan, att diskussionen om Frankrikes budget inom lagstiftande kåren öppnades med ett längre, tre timmar ihållande tal af den bekante oppositionsledamoten och rojalisten Thiers. Detta tal föreligger nu i sin helhet och vi meddela här nedan ett utdrag deraf, hvilket vi tro med intresse skall läsas af en och hvar, som intresserar sig för de allmänna angelägenheterna, och detta så mycket snarare, som Frankrikes finansiela ställning alltid måste vara af inverkan på och betydelse för de politiska förhållandena i Europa. Thiers framhöll som inledning till sitt tal, huru en stats välfärd samt politiska och materiela anseende nu är mer än någonsin beroende af en förståndig finansförvaltning. Derpå utvecklade han för kåren planen till sitt tal. Först ville han med största möjliga noggrannhet skildra budgetens närvarande tillstånd och derpå söka att i det förflutna finna en ståndpunkt till pröfning af den hittills varande finansiela förvaltningen. Efter en noggrann undersökning af budgetens ständiga stigande skulle han i korthet undersöka huruvida användandet vore nyttigt och ändamålsenligt, och slutligen söka att utfinna, genom hvilka medel det vore möjligt, att komma till en tillfredsställande situation. Thiers började lösningen af den uppgift, han sålunda gjort sig sjelf, med att påpeka, huru intet sägande skiljnaden är i och för sig mellan en ordinarie och en utomordentlig budget, och huru oriktigt det är, att tala om allmän budget och special budget. För att lemna en trogen bild af den finansiela situationen, samlade han på ett ställe de olika budgeternas inkomster och utgifter med tilläggsbevillningar o. s. v. för hela räkenskapsåret och förklarade, att man blott genom en sammanställning af de samlade budgeterna för olika år kunde komma till en riktig kunskap om den finansiela ställningen. Han jemförde tillsvidare endast åren 1862, 63 och 64 och visade att utgifterna för 1862, allt inberäknadt, läto liqvidera sig med 2,219 millioner, hvaremot de år 1863 uppgingo till 2,300 mill., hvilket de enl. en samvetsgrannt uppställd beräkning äfven skulle göra år 1864. Man kunde således efter erfarenheten från dessa på hvarandra följande trenne år antaga, att kejsardömets samlade utgitter skulle för framtiden uppgå till mellan 2,200 och 2,300 mill. pr år. Februarirepublikens sista budget såväl som julimonarkiens sista budget uppgingo endast till 1,500 millioner, hvilket äfven var medeltalssumman af budgeterna från 1830 till 1848. Af dessa 1,500 millioner kan man räkna c:a 1,350 mill. till de ordinarie och 150 millioner till de extra utgifterna. De sistnämnda användes nästan uteslutande till förökande at landets försvarsmedel, såsom befästandet af Paris, Lyon, Langres o. 8. v. samt till Algeriet och jernvägarne. Februaripolitikens finansiela förvaltning erhöll af talaren ett mycket smickrande vittnesbörd, och han påpekade huru efter förloppet af fyra år, hvilka åsamkade Frankrike så tunga pröfningar, åter fullkomlig ordning rådde i finanserna, huru inkomsterna stego, utgifterna minskades och republiken återvände till ståndpunkten för monarkiens budset. 1851 uppgingo utgifterna till 1,448 millioner, och man återfann i nästan alla enskilla utgiftsposter ungefär samma summor som förut. Huru — frågade Thiers — hafva vi sedan den tiden kommit från an hudeat af