Uvarjehanda. En röfvarekula. För några veckor sedan inträffade i Berlin en händelse, hvilken, tydande på at ett förfärligt mord blifvit begånget, väckte stort uppseende. Söndagen den 17 sistl. April kl. 5 på morgonen varseblefvo nemligen några tulltjenstemän, tillhörande rörliga tullbevakningen i Berlin, vid passerandet på sin rond af en brygga öfver Spreefloden att å en i vattnet nära bron liggande timmerflotta låg en större, tillknuten säck. De upptogo säcker och funno vid dess öppnande att den innehöll liket af en mansperson, förfärligt sargadt, med sår efte yxhugg och knifstyng i hufvudet och halsen, och knä: senorna genomskurna, synbarligen för att kunna inrymma liket i säcken. Efter all sannolikhet hade mördarne under den föregående natten kastat säcker öfver brostaketet, i den förmodan att den jemte sit hemska innehåll skulle gå till botten i floden, mer icke varseblifvit att en timmerflotta låg förtöjd invic bron. Sedan upptäckten skett sattes polisens alls krafter genast i rörelse; stora plakater, hvarå utlofvades en belöning af 100 thaler åt den som kunde få spaning på mördarne, uppsattes redan söndagsför. middagen på affischstolparne; men allt var förgäfver och öfver 14 dagar förgingo utan att den ringaste upplysning erhölls som kunde leda till upptäckt a dem som begått det hemska dådet. — Måndagen d.? innev. månad inställde sig omsider å kriminal-polisbyrån en person, hvilken berättade att egaren af et hus vid Oranienplatz meddelat honom, det han er Lördags afton för ett par veckor sedan, den dag då mordet antagligen blifvit begånget, från den af enkar Quinche i hans hus bebodda källare förnummit et jämmerrop och stönanden, hvarföre han jemte inne: vånarne i en närbelägen källarevåning skyndat till enkan Quinches dörr, klappat på densamma men e blifvit insläppt. Dagen derpå hade enkan Quinche berättat honom att hennes son slagit henne, hvarföre hon ej velat öppna. Värden hade ej hittills vågat görs någon anmälan om saken i polisen, af fruktan för hyresgästerna i källaren, hvilka enligt hans utsage städse voro beredda att gripa till bila och knif. Denna berättelse gaf genast anledning till att en poliskommissarie jemte biträden begaf sig till enkans bostad för att anställa visitation. Polisen fann lägenheten ytterst torftigt inredd och påträffade derstädes fyra personer, den 538-åriga enkan Quinche, född Grothe, hennes 24 år gamle son, arbetskarlen Louis Grothe, dennes 12-årige broder Ferdinand samt ogifta qvinspersonen Marie Fischer, hvilken lefvat och ver kat såsom sångerska och soubrette i åtskilliga a! Berlins sämst beryktade lokaler och nu fungerade som skänkmamsell. Louis Grothe och hans fru mor voro på toa. lettens vägnar ytterligt knapphändigt försedda, ett bevis på att bandet öfverraskats; de trodde synbarligen att sedlighetspolisen hedrade dem med ett besök, alldenstund demoiselle Fischer vore känd för en mer än lättsinnig vandel; man förhöll sig derföre passivt då polisen började undersöka mobilierna. Vid visitationen i en kommod påträffades en pistol med tvenne pipor, skarpladdade ända till mynningen, hvilken kommissarien var nog försigtig att genast befria från de å densamma påsatta knallhattarne, och lades pistolen derefter, medan man fortsatte visitationen, i en fönsternisch. I samma ögonblick rusade Louis Grothe fram, grep vapnet, riktade det mot polistjenstemännen och ropade i triumferande ton: Hvad vilja ni nu göra?4 men då pistolen icke kunde afskjutas öfverväldigade de honom snart och fråntogo honom det numera oskadliga vapnet. Han rusade då bort till ett bord, men innan han hann öppna den deri befintliga lådan hade en polisbetjent förekommit honom och lagt beslag på en i lådan liggande utomordentligt skarpslipad ny dolk. Nu blef Louis Grothe bunden och jemte det öfriga nobla sällskapet förd i häkte. Vid fortsatt visitation i källaren fann man i en der befintlig säng sex bräder, af hvilka fyra voro nya och en bar tydliga spår af blodfläckar, hvilka man sökt utplåna; under sängen fanns en stor lefrad blodkaka. Antagligen hade på detta ställe den olycklige professorns lik varit liggande minst en dag. De häktade ha ännu ej bekännt något, men äro dock, såvidt menskliga kombinationer kunna, leda, öfverbevisade om att hafva begått den rysliga gerningen. Det är isynnerhet den yngre sonen af enkan Quinche som blifvit beträdd med tvetalan, och vid ett