utfärder i droska med ynglingen och togo in på ätskilliga värdshus, dervid pojken bjöd de långa kamraterna på bränvin, medan han dock sjelf, som med alla sina olater icke fått smak på starka drycker, beskedligt åtnöjde sig med en kopp kaffe. Under hela tiden observerades han icke af polisen, dels måhända emedan han icke var igenkänlig i sitt oljade hår och sina snygga kläder, men troligen mest derföre att han han visligen höll sig undan för poliskonstaplarnes blickar. En vacker dag i denna veckan blef han dock fast då han i Martinssons källare skulle se sina vänner på en stenborgare. Förut hade nemligen anmälan gjorts dels af en fiskare vid namn Johannes Ölsson, som med sin båt låg vid Pustervik, att han blifvit bestulen på en summa af 209 rdr 50 öre, dels af tvenne danska sjökaptener, den ene med namnet Skjydt, den andre med namnet — Schätt, att de hvar för sig blifvit bestulna på omkring 15 rdr, medan de lågo och sofvo på sina -sorande fartyg. Då polisen nu i den lille C. J. Andersson igenkände en van konstnär i denna genre, var det helt naturligt att han skulle misstänkas för tillgreppen. Pojken fann ej för godt att neka, så mycket mindre som han ännu, trots kalaserna och ett litet ficklån till Forss på omkr. 11 rår, egde i sin kassa en summa af 40 rdr. A. vidhöll i går i poliskammaren sitt erkännande att vid stölden från fiskaren Olsson så tillgått, att han krupit ned i skansen till denne, som låg och sof, samt ur hans ficka tillgripit plånboken, som han, efter att ha tagit ur penningarne, kastat ifrån sig. Efter några krumbugter fick han lof att erkänna det han dervid ej användt den vanliga metoden för att taga en plånbok ur en ficka, utan begagnat den något ovanligare att med fiskarens egen knif sönderskära yttertyget utanför fickan, för att dymedelst ätkomma skatten. I de båda danska skepparnes — ref. ber om ursäkt: den ene var från Kiel — kajutor hade pojken likaledes nattetid insmugit sig och ur fickorna på deras pantalonger, hvilka de vid afklädningen lagt på stolar bredvid sig, tillgripit portmonnäerna, Då han efter väl förrättadt ärende kom upp från den ena af de båda skutorna, blef han observerad af en nattvakt, som tycktes blicka litet misstänksamt på honom. Pojken tänkte det vara bättre att förekomma än att förekommas, gick rakt fram till brandvakten, gnuggade sig i ögonen, såg förfärligt sömnig ut och förklarnde att han gått vilse, legat på skuten tills nu och önskade att återvända hem. Brandvakten följde honom beskedligt till slagtaredrängen Larssons bostad, der han sade sig vara hemma. Och kom han sålunda undan den gången. Forss och Larsson uppgåfvo, att han blott legat ett par eller tre nätter hos hvardera. Han skulle då ha berättat, att han vore anställd på Rignårs kakelugnsmakareverkstad och finge sina penningar der, hvarförutom han till den förre uppgifvit, att han haft 22 rdr med sig från landet och att detta utgjorde besparing på hans lön. Både Forss och Larsson försäkrade, att de ej haft någon aning om pojkens oärliga åtkomst af penningarne, ej heller sett honom inneha mer än bvad han lånat den ene, och betalt den andre för klockan. Den poliskonstapel som häktat pojken, upplyste dock att han, vid det tillfälle då han bjöd på stenborgare, för dem båda visat sitt cylinderur just som konstaplarne inträdde, Det synes så ledes som om Forss och Larsson borde kunnat finna, att en pojke, vid de åren och som brukade tillbringa nätterna på kasernen eller hos slagtardrängar, ej gerna kan köpa sig cylinderur eller bjuda på utfärd i droskor. Målet hänvisades till rådhusrätten, samt hvad Forss beträffade till krigsrätten, och qvarsitter A. i cellfängelset.