Bänkrummen i Domkyrkan. Till Red. af Göteborgs-Posten. Insändaren som i tidningens nummer d. 7 d:s under rubrik ÅJemnlikhet i Guds hus fått erfara hurusom en stadsoch tvenne landsortsförsamlingar fattat de välbetänkta besluten, att i sina kyrkor låta kyrkobänkarne stå öppna och tillgängliga för den förstkommande, kan icke annat än af hjertat lyckönska nämnde församlingar, hvilka genom detta vackra stegs uttagande troligen komma att föregå andra församlingar med ett godt exempel; ehuru jag derföre icke vågar utsträcka dessa förhoppningar till den församling jag sjelf tillhör. Men efter som jag nu fått anledning att komma in på detta kapitel må det tillåtas mig att påpeka ett missfsörhållande som länge existerat inom Domkyrkoförsamlingen, hvilket icke består i att taga hyra för bänkrum, utan deruti, att minst två tredjedelar af församlingsmedlemmarne äfven med bästa vilja att betala hyra för bänkrum derifrån äro utestängda, och på samma gång äfven från att bevista gudstjensten; ty den som skall uthärda med att stående på gångarne afhöra predikan måste vara beväpnad med en god portion tålamod samt dito helsa för att icke duka under tillfölje af knuffar och trängsel, hufvudsakligast härrörande från sent kommande bänkrumsegare, hvilka liksom finaa ett nöje uti, att på detta sätt lägga sina företrädesrättigheter i dagen; att ett sådant förhållande ofta ger anledning till förargelse och ovilja på ett ställe derifrån sådant borde vara bannlyst, faller af sig sjelf. Att bänkrum icke räcker till åt alla församlingens medlemmar, detta känner insändaren så väl som någon annan; men detta förhållande berättigar ingalunda kyrkorådet till den förvända principens följande: att de som en gång blifvit egare till bänkrum sedan alltjemt skola hugnas med denna företrädesrättighet till förfång för alla de öfriga. Insändaren som sjelf tillhör Domkyrkoförsamlingen sedan 14 år tillbaka har under denna tid åtskilliga gånger gjort försök att få hyra bänkrum, men hvarje gång ha dessa försök strandat; huruvida konsiderationer med mera framstående personer vid dessa tillfällen gjort sig gällande är svårt att afgöra; nog af, jag har af det redan anförda tillräcklig erfarenhet för att icke allenast för mig sjelf utan äfven för många mina vederlikars bästa yrka en reform härutinnan med det snaraste; måtte vår menniskovänlige lärare och domprost hr doktor Wieselgren härtill efter bästa förmåga söka medverka. J. A. O.