Göteborgsposten – 12 maj 1864, sida 3

. Hvarjehanda. En romantisk historia. En ung, nygift fru i Paris, förträfflig i alla andra afseenden, hade endast det stora felet att vara särdeles excentrisk i sin toalett. Hon var skön, snillrik, bildad och dygdig och alla dessa egenskaper skulle säkerligen vara nog sa att sätta henne i stånd att intaga allas hjertan. Emellertid tycktes hon sjelf icke vara öfvertygad om den saken. Hennes växt var hög och junonisk, och behöfde ingalunda taga sin tillflykt till krinolinen, denna stålfjäders-nödlögn; detta oaktadt var hon försedd med 2 sådana, af hvilka den största, hvad dimensionerna angår, påminde om det stora vinfatet i Heidelberg. Hon hade ett täckt, blomstrande ansigte, stora, mörka ögon, en liten fint formad mun och en hals som i bländande hvithet täflade med den pariika marmorn; det oaktadt sminkade hon sina kinder med szurine, färgade ögonhåren med Circassienne, målade läpparne med Purpurine och belade sin svanhals med ett tjockt lager af Poudre de Riz. Kort sagdt, hon jkte hvarje morgon att med konstens medel förderfva la de behag, för hvilka hon hade att tacka en gifmild natur. Hennes toalett var lika brokig som hennes ansigte och då hon ganska ofta brukade att fara ensam ut, var man lätt frestad att tro henne tillhöra Cameliadamernas efemära slägte, hvilkas lif är lika lysande som dagsländornas, men också lika hastigt öfvergående. Hennes man, som uppriktigt älskade henne, hade otaliga gånger på det varmaste sökt öfvertyga sin kära hälft om huru mycket hon i verldens ögon skadade sig genom sitt brokiga uppträdande. Hans oratoriska bemödanden voro likväl alltid förgäfves. Så bevekande skäl han än anförde som stöd för sitt påstående, saknade hans fru ingalunda motskäl, och alla hans retoriska blomster vissnade för den glöd, med hvilken hon försvarade sin rättighet att i toalettens angelägenheter få följa sin egen smak. Så stodo sakerna, när hon för någon tid sedan gjorde en promenad till Vincennes i öppen vagn och utan sällskap, för att der bevista en kappränning. På vägen dit blef hon i Faubourg S:t Antoine tilltalad af en ung man på ett sätt som tydligen tillkännagaf att han ansåg henne tillhöra den s. k. demi-monden. Uppbragt öfver detta beteende, befaller hon sin kusk att tillrättavisa den närgångne med piskan. Emellertid samlar sig en mängd menniskor omkring vagnen och scenen hotar att taga en ganska allvarsam karakter, då hennes svåger anländer till stället, vexlar sitt kort med den unge mannen, sätter sig upp i vagnen bredvid sin svägerska och återför henne till hemmet. Då hon upprörd och badande i tårar skyndar i sin makes famn, söker han att trösta henne med den upplysningen att hela uppträdet var tillställdt af honom för att föra henne till besinning och att hans broder likt en annan Deus ex machina varit beordrad att i rättan tid uppträda på scenen. Knappt hade han likväl yttrat åetta, förrän den unga gemålen helt bestämdt förklarade att hon icke längre ville lefva tillsammans