Göteborgsposten – 12 maj 1864, sida 1

nelst, och än på ett, än på ett annat sätt hunnit konstatera sin oduglighet och oanvändbarhet på senare tiders förhållanden. Detta oaktadt envisas han dock ofta att bibehålla det samla beprölvader, som det alltid heter, heldre än att antaga det nya och föga försökta, om hvars stora nytta och användbarhet han dock mången gång känner sig hemligen öfver tygad. Det är alltid med en viss salvelsc, som man inom detta läger talar om de gamla goda tiderna, om hvilkas stora förträfflighet man dock, då det kommer till stycket, i sjelfva verket vet vida mindre än man har att säga. Härutinnan öfverträffas svensken endast at den på en gång så flegmatiske och excentriske John Bull, ty med alla sina sträfvanden att vara och, måhända ännu mer, att synas gå i spetsen för framätskridandets parti med sitt go a head, hvilket denne såsom valspråk tycks vilja göra sin yngre broder stridigt, har han dock svårt att lösslita sig från en mängd gammaldags institutioner och bruk, hvilka utgöra egendomligheter för hans merry old England, som han så sjelfförnöjdt uttrycker sig. Huru intagen är han t. ex. ej i den ram af gammaldags pomp och ståt, hvari han ser sitt rättegångsväsende innefattadt, och mycket är att betvifla, att han icke anser det år, då hans beharta såg dagen, lika märkligt som det, hvilket vi lägga till grund för hela vår tidräkning. I visst afseende är det på samma sätt med oss. Katoliken kan neppeligen hålla sin skyddspatrons dag i mera helgelse och ära, än våra rättrogne vissa dagar i vår samhällsoch utvecklingshistoria, synnerligen om på dessa något beslut blifvit fattadt, som, ännu bestående, i någon mån bidragit till absolutismens och samvetstvångets herravälde. Låt en at dessa på heder och samvete svara, huruvida han ej anser den 20 Mars 1593 — den dag, på hvilken hörnstenen till vår nu murkna statskyrka lades — vara en sådan, och han skall ej kunna neka att så är. I knappt mindre vördning håller han den dag, då 1682 års riksdagsbeslut undertecknades, hvilket bland andra äfven upptager det om indelningsverkets införande), Utan att göra sig reda för de himmelsvidt olika förhållanden, under hvilka denna lag först uppkom, fortfar han att prisa den ljusa blick, som i indelningsverket uppfattade landets behof, icke blott för dåoch nutid, utan äfven för kommande åldrar, hvarom vi någonstädes ha sett ett nog svulstigt uttryck. Vi vilja visserligen ej bestrida, att icke denna institution var af behofvet påkallad och särdeles gagnelig för den tid, då den först uppstod. Ty, utmattadt som landet var af nära ett helt århundrades oupphörliga fejder, hade det, för att de fredliga yrkena ej skulle gå helt och hållet under, blifvit en trängande nödvändighet att evt särskilt stånd bildades, som skulle göra kriget till sitt yrke. Organisationen af det hela, hvarigenom det på så sätt bildade krigarståndet gjordes till en fredlig jordbruksbefolkning under de tider, som det ej behötves för sitt blodiga yrke, jäfvar ej det vanliga omdömet om den störste af våra Carlars regentsnille, i det han på detta sätt lyckades uppnå det inom mängden af Europas armåer ännu ouppnådda målet att på samma gång skapa en god soldat och en för det produktiva arbetet nyttig medborgare, hvilkens intressen på det närmaste voro för) D. v. s. under dess nuvarande form, ty om — Av Mm man med A Iinctifnutinan manar an 4ld io