Göteborgsposten – 11 maj 1864, sida 2

— Ursäkta mitt barn, sade Roger, är Cynthia hemma? Den unga flickan hade kastat en misstrogen blick utåt gatan. — Ers nåd irrar sig, sade hon. Jag känner ej Cynthia. Men den vackra blondinens blick hade ej undfallit Roger. — Frukta intet, sade han leende, jag är en vän. Det är Osmany som skickar mig... Detta namn öppnade porten till huset. Den unga flickan vek åt sidan och yttrade till Roger: — Stig in, ers nåd. Cynthia är der uppe hos min syster som håller på att dö. — Jag vill tala vid henne ensam, återtog Roger. Den unga flickan låste upp dörren till en liten salong belägen i bottenvåningen. — Jag går nu att förbereda henne, sade hon. Behagar ers nåd vänta. En minut senare inträdde Cynthia, blef honom varse, höll tillbaka ett utrop och stod orörlig i det hon fästade på honom en orolig blick. Hon hade igenkännt sin son. — Ah! sade Roger, det är ni som kallar er Cynthia? — Ja, svarade hon i rörd ton. — Det är ni, återtog Roger ej mindre darrande än hon, som påstått er vara min mor! ... Cynthia bleknade, allt hennes blod slöt till hennes hjerta; hon hade likväl styrka nog att ej röja sig. Hon föll deremot på knä och yttrade ödmjukt: