Göteborgsposten – 11 maj 1864, sida 2

— Må ers nåd förlåta mig! det synes som jag varit vansinnig . — An! — Jag befann mig, fortfor Cynthia, som markisen upplyftade med godhet, på vägen der trupperna passerade fram, då ni var aterkommen från Amerika, jag fann hos ers nåd en så stor likhet med en son som jag förlorat, att jag blef tokig af smärta ... Roger betraktade denna qvinna som talade till honom med ett bönfallande uttryck och hopknäppte händerna liksom en brottsling, hvilken beder om nåd. Han höll på alt qväfvas af sin rörelse; febern kom hans pulsar att slå häftigt. Han närmade sig intill henne och framtog en liten amulett af glas som vid ett sidenband hängde ned från haus hals. — Svär mig, sade han, vid er Gud, vid era förfäders aska, att ni sagt sannt; att ni icke är min mor! Cynthia ryggade tillbaka, som om en afgrund plötsligt öppnat sig framför heune. — Svär! upprepade Roger. Hon utsträckte handen, hon öppnade till hälften sina läppar för att fullborda sin mened, men ej ett ljud kom öfver dessa läppar, och handen föll kraftlös tillbaka. — O min Gud, min Gud! mumlade Roger. Då glömde Cyuthia sina eder, glömde Jean de France, hon kom ihäg blott en sak, nemligen att denne unge, sköne man som hon hade framför sig, denne elegante herre, klädd i siden och sammet, denne tappre soldat öfver hvilken Englund var stolt, denno hade hon burit under