kallat henne, hade sin stams kallblodighet och fruktsamma genie. Hvilken zigenare har ej hoppats nåd till och med vid schavottens fot. Hvarje motstånd var omöjligt. List kunde endast rädda miss Ellen. — Hvad vill ni mig? frågade hon med lugn. — Du skall snart få veta det, svarade jätten, smågrinande. — Om ni kommit för att döda mig, fortfor hon i jen ton af djupaste förakt, så skynda er och förolämpa mig ej. I — Nej, icke ännu, svarade Simson. — Nå, hvad är det då ni vilja? — Att du följer oss. I — I denna drägt? I — Nej, kläd dig. — Nåväl, gå då ut, sade hon, i det hon blygsamt Isvepte sängomhängena omkring sig. i — Må göra, sade Cynthia; men jag är qvinna och I kan stanna qvar. — Som ni vill, sade miss Ellen. j Simson gick ut. — Min lilla, sade Cynthia, du har en gång bedragit mig! men nu kan din infernaliska list ej uträtta något med mig. Miss Ellen höjde på axlarne och teg. Hon togihast på sig en klädning och svepte in sig i en schal. Under pyssladet härmed, trefvade hennes hand ånyo under örongottet. Hon hoppades finna dolken, rusa på Cynthia och stöta ned henne. Dolken hade försvunnit.