vet och rullade sig der under det den utöste förbannelser. Men vid skenet af pistolskottet hade miss Ellen kunnat so två andra personer inträda i rummet: en man och en qvinna. — Simson! Cynthia! stammade hon. Hon sökte efter dolken, som hon om natten hade undor sin hufvudgärd; men vare sig att förskräckelsen illa ledde hennes sökande, eller att den fallit ned då hon hoppade ur sängen, nog af hon fann den ej. Hon fattades af Simsons starka armar. — Ah! sade jätten, nu har jag ormen, och denna gång skall den ej kunna bitas! . — Zigenardrottningen slog upp eld, en blåaktig låga flammade och en svafvelveke tändes. Då kunde miss Ellen se en man som vred sig på golfvet i en ström af blod: det var zigenaren Råmo, densamme Jean de France funnit fullgöra en dödgräfvares åligganden på S:t Gilles kyrkogård. En sjerdo zigenare hade under tiden bundit den gamla guvernanten och belagt henne med munkafle. Simson yttrade till Cynthia: — Stäng dörren! Cynthia lydde. — Min lilla Topsy, sade jätten nu, denna gång är du fullkomligt i vårt våld, och tiden för din bestraffning ir inne. Miss Ellen behöfde ej ord för att inse det allvarsamma i sin belägenhet. Öfvertygad om att Jean de France var död, kände hon väl att dessa zigenare ej skulle bevilja henne någon nåd. Men zigenerskan Topsy, såsom Simson