Gårdagens Post. Konserensen höll i onsdags sitt tredje sammanträde, men kom ej till något resultat i afseende på vapenstilleståndet, hvilket sörslag icke blef antaget. Dagen förut, d. 3:dje, hade fullmäktige enskild sammankomst, hvilken sannolikt var beräknad på att underlätta en öfverenskommelse å det officiela sammanträdet. D. 3:dje hölls dessutom ett extra ministerråd i London, hvilket säkerligen varit af stor vigt, om man får döma efter det sätt, hvarpå det bebådades i morgontidningarne för samma dag. Nästan alla de engelska tidningarne fästa stor vigt vid, att kanalflottan passerat Dover och samlat sig vid sydliga delen af Themsens mynning. Globe för d. 2 d:s skrifver: Det är ett faktum, att kanalflottan fått befallning, att afgå till the Downs, och det är tyvärr lika säkert, att förhandlingarne å konferensen icke taga den riktning, som rättvisan och den europeiska freden önska. Det är ett betydelsefullt steg engelska regeringen dermed tagit, och ej mindre allvarlig är förhandlingarnes olyckliga gång; ty denna omständighet måste verka nedslående på alla dem, som lägga någon vigt uppå, att de folkrättsliga förpligtelserna udpsyllas och att freden äterupprättas utan vankra. Times för den 2:dre riktar, som nämndt blifvit, ett starkt angrepp mot tyskarne, men är dock äfven mycket missnöjd med Napoleon, emedan han icke vill uppgifva den passive åskådarens roll. Ställningens hela svårighet, säger bladet, är franske kejsarens skuld (?). Han har hittills gjort sig bemärkt genom den kraft och bestämdhet, hvarmed han understödde sitt lands politik. Nu tyckes han beflita sig om, att vilja utmärka sig genom en passiv och stillastående roll midt i den politiska hvirfveln och visa Europa, huru det är möjligt att beröfva det land, som tills för kort tid sedan öfvertagit ledningen af vår verldsdel, hvarje sjelfständig lifsyttring. Om denna taktik icke döljer hemliga planer och stillatigande reservationer, lemnar den ett af de märkligaste exempel på, att en väldig makt tillintetgjorts genom sin egen skapares händer. .. Det återstår nu, säger Times till slut, i det bladet vänder sig till de tyska makterna, nästan intet mera för Preussen att taga, än Köpenhamn och den ö, på hvilken danska hufvudstaden ligger. Allt annat har bortröfvats genom upprepade våldsverk och under den ena eller andra förevänningen; ty alla förevänningar voro lika goda, då det gällde att understödja den starkares handlingar, och lika dåliga, då de betraktades från en rättvis och billig ståndpunkt. Det återstår nu intet annat, än att påtrycka eröfringar, hvilka härflyta af de största och uppenbaraste våldsverk, legalitetens stämpel. I sitt nummnr för den s:dje d:s hotar Times med att England dock till sist kan förlora tålamodet, och dernäst med Frankrikes begärlighet efter att sätta sig i besittning af Rhengränsen. För ögonblicket står det illa till för Danmark; ty de tyska makterna, som röna en sällsam tillfredsställelse af segern, hafva vunnit allttör stora fördelar, för att de göra om det skedda på rättvisans och klokhetens bud eller ötver hufvud af något annat skäl, än en öfverlägsen makts befallning, och då de äro hårdnackade, finnes det intet, som skulle kunra förhindra dem från att vinna än flera segrar, hvaraf följden kanske tillochmed skulle bli den danska nationalitetens tillintetgörelse ... Lord Russell har visserligen enl. sin vana icke låtit det saknas stora ord; men den enda verkan häraf har varit, att han framkallat den olycka, som han sökt undvika. Danskarne inbillade sig, att de skulle få en beskyddare; tyskarne visste, att detta ej skulle bli fallet. Att England ej skulle slå till, var från början temligen klart ... Men de två tyska makterna räkna kanske alltför mycket på Englands långmodighet, ty England har i sin makt, att med mycket ringa omkostnader kunna beskydda åtminstone en del af det danska området. Morning Post säger: Då konferensen åter har sommantrade, skall den åtminstone veta, att engelska flottan ryckt ett steg närmare krigsskädeplatsen. Vi smickra oas emellertid ej med den förhoppning, att tyskarne skola synnerligen bry sig om denna demonstration. Österrike har visserligen försäkrat, att dess skepp icke skola löpa in i Östersjön, men vi veta ju af erfarenhet, hvad