Göteborgsposten – 9 maj 1864, sida 1

steg upp i första våningen och gick till sängs. Guvernanten tillslöt omsorgssullt alla portar, drog för reglarne och lade sig i ett angränsade rum. Miss Ellen, helt och hället fördjunad i sina ärelystna tankar, väntade länge på sömnen; hon såg sig i en ej aflägsen framtid såsom hertiginna och drömde vaken om den hermelinsmantal hon snart skulle dela med Lionel. Klockan ett, då hon släckte sin nattlampa, tyckte hon sig ånyo höra det buller som redan förut trängt till hennes öra. — Om Jean de France ej vore död, sade hon, skulle jag kunna slå vad om att det är han. Hon steg upp utan buller, öppnade fönstret och såg sig noga omkring. Fältet var öde. — Det är surrningar i mina öron, sade hon, för sig sjelf. Hon lade sig åter. Natten hade igen blifvit tyst. Miss Ellen hörde ej annat än andedrägten från guvernanten, hvilken slutligen insomnat. Kl. i S:t Gilles-församlingen hördes slå två på morgonen. Hon svepte in sig i täcket och tillslöt ögonen. Då började åter hviskningarne om det underliga ljudet. Man skulle kunnat tro att det spökade i byggningen. Miss Ellen och guvernanten sofvo. Som sömnen emellertid är lättare hos ålderstigna personer, vaknade guveri arten. Ett hårdt ljud, som da man dyrkar upp ett lås, lät höra sig. Men då detta buller ej efterföljdes af något annat, trodde len gamla qvinnan att hon drömt, och insomnade snart iter. Några minuter förflöto ännu. Plötsligt knarrade zolfvot under steg. (Forts.)