Göteborgsposten – 6 maj 1864, sida 2

som om ni hade markis Roger Asburthons hvita och rosenfärgade hy. Roger lyssnade på Osmany med en hemlig ängelan. — Nåväl! det är en verkan af det glas portvin ni drack nyss. Var det godt? — Ypperligt, svarade don Pedro. — Oaktadt den lilla svarta kula ni släppte deri? Den falske hidalgon qväfde ett anskri. — Min herre, sade han, jag tror ni är vansinnig. — Nej icke jag men ni...ty ni misstog er på glas, bäste herre! Då Osmany uttalade dessa sista ord, uppgaf don Pedro ett nytt anskri, men denna gång ett skri af smärta; hans läppar blefvo bleka. Han ville resa sig. Osmanys jernhand föll på hans axel: — Sitt qvar, sade han: man dör beqvämare i en fåtölj. Den falske don Pedro kände sig öfverväldigad af smärtan och satt såsom träffad af blixten under det han häftade på Osmany en stirrande blick. Hr Brixworth och Roger betraktade hvarandra med häpnad. — Hr markis, sade Osmany nu till Roger, se här signor don Pedro som velat förgifta er. Han har i ert glas släppt en svart kula som kommit från Indien och dödar inom en timma. — Hvad säger ni? utropade Roger. — Se, sade Osmany i det han visade på don Pedro som vred sig i sin fåtölj och uppgaf oartikulerade rop Olyckligtvis, fortfor naboben, ombyttes glasen under det ni