Göteborgsposten – 6 maj 1864, sida 1

— Verkligen! sade Osmany, hans nåd signor don Pedro y Rentes. — Ni känner mitt namn? — Det är i detta ögonblick ingen i hela London som är okunnig derom. Don Pedro trodde sig böra göra ännu en bugning. — Nåväl! återtog Osmany, om ers nåd vill göra mig den äran att mäta sig med mig. — I schack? frågade flera klubbledamöter. — Ja visst. — Det är mycket sent, mumlade don Pedro som hade mycket brådtom att lemna klubben och tid efter annan betraktade Roger, hvars ansigte ej tycktes förråda något illamående. Men Osmany återtog: — Skulle en Ferdinand Cortets askomling rygga tillbaka för en stackars hindu som jag? — Det är omöjligt! ropade flera röster. — Jag är äfven af denna tanke, tillade markis Roger leende. Don Pedro bugade sig, men synbarligen orolig. — Som ers nåd behagar, sade han i det han vände sig mot Osmany. — Ers nåd, återtog denne, ni kämpade nyss utan vittnen. — Ja. -— Jag anhåller att ni tillåter oss ha sådana. — Åh, mycket gerna! sade don Pedro som bifvade vid tanken på att befinna sig ensam med Osmany. — Välj ert, återtog naboben.