Göteborgsposten – 4 maj 1864, sida 2

Från Utlandet. Konferensen ger fortfarande föga tecken till lif ifrån sig. Förslaget om vapenhvilan hålles ännu sväfvande, emedan under tiden eröfringskriget fortfar och Jutland öfversvämmas af de tyska röfvarehorderna. Det var ej lord Russell ensam, som framkom med nämnda förslag, utan Frankrike och England i förening, hvilka föreslogo tills vidare en månads vapenstillestånd. De danska representanterna förklarade, att de mottogo förslaget ad referendum, men tillade icke desto mindre, att blockadens upprätthållande skulle vara det vilkor, hvaraf danska regeringens samtycke måste bero. De tyska representanterna motsatte sig blockaden, hvilken understöddes af de franska och engelska representanterna, hvaretter de österrikiska och preussiska ombuden förklarade sig behöfva inhemta närmare instruktioner från sina regeringar. Man erfar nu, att både från Wien och Berlin nya instruktioner afgått till gesandterna, i hvilka säges, att dessa ej skola antaga förslaget om en vapenhvila på de framställda vilkoren. Förklaringen härom skulle afgifvas i konferensens nästa sammanträde, hvilket var utsatt till i torsdags; det vill dock synas som att intet sammanträde egt rum den dagen. Det påstås, att konferenssammanträdena skola hållas hvarje måndag och torsdag och att medlemmarne förbundit sig till tystnad ang. förhandlingarne, hvilken tystnad likväl icke måtte synbarligen strängt iakttagas. Den tyska pressens förbittring öfver det fransk-engelska förslaget uttömmer sig i de häftigaste utfall; tidningarne veta icke, hvad de skola mest harmas öfver, Danmarks eller vestmakternas impertinens och dumdristighet. Underrättelserna från Italien äro enstämmiga uti att antyda hotande ovädersmoln. Re geringen befinner sig i en ytterst svår ställning, hvilken ej medgitver henne något annat val, än att böja sig för tryckningen från rörelsepartiet och framkalla krig, eller minska sina rustningar, hvilka äro öfver måttan och förstörande för Italiens finanser. Statsmännen i Turin fästa stor vigt vid Garibaldis besök i England, ty de befara, att han skall åsamka regeringen bryderier, genom att kasta sig i ett eller annat företag, som kan bli af fara. Ett står emellertid fast, ministeren måste välja mellan att alväpna eller gå i krig. Förhällandena äro mycket allvarsamma och krätva den största skicklighet hos statsmännen, för att statsskeppet skall kunna lotsas igenom dem. Upproret i Algier har ännu icke blifvit omtaladt af den officiela transka tidningen, hvarföre ryktet naturligtvis har fritt spelrum. Rörelsen är i alla fall af vida större omfång, än man först trodde. I Tunis säges upproret hafva segrat öfverallt. I Algier lära insurgenterna hafva 12 å 15,000 man; men det är