Göteborgsposten – 3 maj 1864, sida 2

Då miss Ellen med halfhög röst uttalade dessa sista, stolta ord, reste hon sig plötsligt och lyssnade. Hon hade tyckt sig höra steg och hviskningar utanföre. Hon öppnade hastigt fönstret och lutade sig ut. Men natten var mörk och djup tystnad radde öfverallt omkring landthuset. — Det är vindens buller i träden, sade hon, eller någon farkost ute på Thamesfloden. Jag är tokig som ännu har dylika farhågor, då Jean de France är död! IV. Emellertid ju närmare Roger kom London, desto mer kände han lättnad i sin smärta. — Lionel skall bli lycklig! sade han flera gånger för sig sjelf. Jag skall aflägsna mig under några år, jag skall begära att få återvända till Amerika, och kanhända skall jag vara nog lycklig att få en ärofull död för min konung och mitt fädernesland. Eller hvem vet? tillade den ädle nnge mannen, hvem vet om icke Gud skall ha förbarmande med mig, om icke tiden skall läka det djupa såret i min själ? Hvem vet om det ej är mig förbehållet att efter en lång frånvaro återvända till England och finna miss Ellen lycklig ; om jag icke skall ha mod att älska henne helt enkelt som en syster? Det var under det han öfverlemnade sig åt dessa tröstande tankar som Roger u; ppnådde Unityklubben.