blygselns rodnad uppsteg ej på hans panna; tvertom, han höjde stolt sitt hufvud och yttrade för sig sjelf: — Vore det så, skulle jag resa för alltid, efter att ha låtit Lionel erkännas såsom min arfvinge. Det var under sådana tankar och under det han beredde sig för sin sista uppoffring som han anlände till miss Ellens landtställe. Itt svagt ljus skimrade fram genom persiennerna. Rogers hjerta klappade, svetten perlade fram på hans panna, en suck smög sig ur hans bröst. — O, min Gud! mumlade han, låt mig vara stark till slutet! Han slog sakta på dörren. Miss Ellen kom sjelf och öppnade för honom. Zigenerskan strålade af skönhet och behag; en blyg rodnad betäckte hennes panna; hon slog ned ögonen då hon såg Roger inträda. Roger bibehöll genom en ytterligare ansträngning sitt lugn och sin sjelfbeherrskning. — Miss Ellen, sade han, i det han inträdde i den lilla salong, hvarest så många händelser redan passerat, ni skall förlåta mig att jag låtit tio hela dagar förflyta, utan att ni hört det ringaste om mig. — Ack! suckade hon i det hon slog ned ögonen, jag har förstått, mylord. — Hvad har ni förstått? frågade han darrande. — Jag har förstått, mumlade hon helt sakta och liksom om hvarje ord med möda framträngt ur djupet af hennes hjerta, jag har förstått att ni ej längre älskar mig.