— QQ— —Te:? som justitieministern hyste för honom, lärer — enligt hvad allmänt berättades kort före öppnandet af sistförlidne riksdag — halva fört regeringens blickar på hr Lemchen såsom en särdeles lämplig kandidat till talmansbefattningen i borgarståndet. Men då kändt blet att hr Schwan ansåg sig vara platsen Vuxen, och följaktligen icke tvekade att aspirera den, var det uppenbart att regeringen icke kunde förbigå honom. Det är mer än sannolikt, att ingen dermed var mera belåten än hr Lemchen, desto heldre som han icke täres af begär att blifva framstående. IIvar och en al de äldre ledamöterna i ståndet, äfven de som icke ens sjelfva drömt om att intaga den röda stolen, skulle sannolikt också funnit sig djup förnärmade derest en alldeles nykommen hade i densamma blifvit placerad, och den svenska asundsjukan spelar äfven i det tredje ståndet en ganska stor roll. Tvitvelaktigt torde äfven vara, huruvida hr Lemchen vid förenämnde tid ännu varit lämplig för platsen, till hvars fyllande en viss routine onekligen fordras, äfvensom en god portion tälsamhet, hvilken åtminstone icke ännu ingår i hr L:s skaplynne. I förhandlingarne inom ståndet deltog hr L. icke särdeles, vanligen blott i lagstiftnings frågor, då han utan allt onödigt ordprål, kort men distinkt uttalade sina åsigter, alltid i liberal riktning. Inom lagutskottet, der han var ordinarie ledamot, visade han sig ytterst arbetsam; ifrig befrämjare af lagreformer och den som oftast bjöd ordföranden och de konservativa ledamöterna spetsen, då han mången gång genom sina korta, men skarpsinnigt genomtänkta och klart framställda yttranden gjorde slag i saken. Herr Lemchens till antalet få motioner buro pregeln af allvarliga studier, mogen eftertanka, grundlig ersarenhet, och voro derjemte affattade i ett vackert, men flärdlöst språk. Stundom då någon af hr Lemchens ärade ståndsbröder ansattes af de obotfärdigas förhinder och förthy uteblef från konstitutionsutskottet, tillkallades han från lagutskottet, deltog då väl icke i diskussionen, men gaf alltid sin åsigt så tillkänna att de öfriga visste hvar de hade honom — och han ådagalade der, som allestädes, sina lika frisinnade som sjelfständiga tänkesätt. Redan vid sitt första inträde i ståndet åtnjöt hr L. stort anseende för sin redbara och flärdlösa karakter; han blef under hela riksdagen oföränderligt densamma — ett vitsord som icke ovillkorligt kan tilldelas alla hans ärade ståndsbröder. Den tillbakadragenhet i diskussionen som hos hr Lemchen var törherrskande, spårades deremot icke hos häradshöfding Staaf. IIan bemödade sig städse att lägga sina juridiska studier i dagen, och visade sig ytterst angelägen att de af honom formulerade ordalagen i de förekommande lagförslagen skulle blifva antagna såsom de enda absolut riktiga. Hans öfvervägande styrka visade sig hufvudsakligen i petitesser, hvilka dock af honom naturligtvis betraktades såsom ytterst vigtiga. IIans yttranden voro alltid klassiska, så till förståendes alt de stöptes i den gamla juridiska språkformen, med oräkneliga och mycket inkrånglade mellanmeningar. Vid den första riksdagen speciminerade hr Staaff med mycken omsorg för en domsaga, hvilken han också någon tid efter riksdagens slut i nåder erhöll — och vid den. påföljande var han djupt genomträngd af lojal tacksamhet för hvad han undfått hade. För öfrigt var han de norrländska provinsernas itrige målsman. Den lilla anspråkslösa staden Strengniis — egentligen ryktbar för sina förträffliga körsbär, sina stora kålhufvuden och sin emot den nyare tidens liberala tendenser ifrigt, men för