heten af sin uppoffring och följande dagen skref han til miss Ellen följande rader: — Miss Ellen, jag måste nödvändigt träffa er i dag Det gäller mitt lifs lugn och lycka. Miss Ellen som förutsett denna biljett svarade: — I afton klockan elfva i mitt landthus. Roger hade tillbragt hela dagen med att styrka sig sitt beslut; och då han på aftonen inträdde i Unityklubben sade hang lugna hållning, hans klara blick och leendet som sväfvade på hans läppar, vältaligt nog, att han 1 sitt hjerta funnit den nödvändiga kraften för att fullborda denna ytterliga uppoffring. — Tag vägen utåt högra Thamesstranden, sade han till sin kusk. Det bar af med blixtens hastighet. Under vi. gen sökte Roger uppmuntra sitt sinne han bemödade sig att i tanken på Lionels tillkommande lycka hemta det mod han behöfde för att bira denna lycka. Men plötsligt erinrade han sig hvad man yttrat på klubben rörande Osmany. — Men hvad orsak har då denne man att beskydda mig? frågade han sig ånyo, utan att kunna lösa denna fråga. Hvarföre har denne man så ofta befunnit sig på min väg, han som, efter hvad man siger, har hemlighetsfulla förbindelser med zigenarne? Han började åter tänka på Cynthia, på det fatala märke Bolton utplånat, på dennes försvinnande, med ett ord på alla de omständigheter hvilka redan förut förorsakat honom en grym själsångest. Men besynnerliga omständighet, denna gång klappade hans hjerta ej fortare;