nmiii.. oö) f möjligen egdek vid riksdagens början, deklinerade nära intill nollpunkten före ständernas remförlofvande. Då kändt blef att häradshöfding Isberg låtit välja sig till ombud för Norrtelge undrade många som närmare kände hans skaplynne hurn han i borgarståndet skulle taga sig ut. De erkände enhälligt att han är en lika skicklig som rättrådig domare, och att van eger en stor förmåga både att föra sig sjelf och sina åsigter till torgs; men de anmärkte tillika att han tillhör den ganska talrika klass, som gör anspråk på att betraktas såsom särdeles frisinnad, eller hvad i dagligt tal kallas liberal, som icke fördrager en skymt af despotism hos en ötverordnad, men som deremot af hvarje underordnad eller med sig lika ställd icke fördrager den ringaste motsägelse, som aldrig inrymmer den tanken att någonsin kunna hafva orätt, och som derföre absolut fordrar att alltid få rätt — med få ord, han tillhör deras antal hos hvilka gränsskillnaden mellan de liberala åsigterna och de despotiska tendenserna utgöres af ett så fint streck, att det endast förmedelst mikroskopet kan uppdagas, och hvilket derföre ögonblickligen, om i dagliga lifvet oräkneligt antal gånger omedvetet öfverskrides. Vetande med sig alt han at naturen undått ett håftigt, lätt uppbrusande, ofördragsamt och i hög grad anspräksfullt lynne, lade hr sberg dock länge, vorden representant, band på sina passioner, och hans vänner kunde ej nog uttala sin förundran öfver ett så oväntadt, ill det otroliga gränsande fenomen. Men den väldiga volkanen sjöd dock alltjemt i hans inre, den ökades alltjemt i intensilet, den måste någon gång bryta ut, och så skedde äfven slutligen, hvartill en obetydlig omständighet gaf anledning. Norrtelje stad hade uppfört ett praktfullt skolhus; det var redan färdigt och för sitt afsedda ändamål taget i anspråk. Herr Isberg väckte motion om beviljande af ett lån för betäckande af de skulder som staden för nämnde byggnad åsamkat sig. I öfverensstämmelse med de gruudsatser som i åtskilliga likartade fall uttalats och af ständerna gillats, afstyrkte statsutskottet bifall äfven till berörde låncanspråk. Men denna åtgärd kunde hr lIsberg desto mindre fördraga som kontinuiteten i det stora inflytande som han i Norrtelge tillvållat sig och beståndet af den nimbus som der omgat honom, ytterst berodde derpå att lånefrågan afgjordes i enlighet med hans vilja och Norrteljanernas förväntan. Ehuru utskottets afstyrkande utlåtande redan af tre stånd bifallits, innan det i borgarståndet föredrogs, uppträdde hr Isberg der med ett såväl i ton som i ordalag i hög grad bittert och hänsynslöst yttrande, — men det var också produkten af ett helt års kufvadt högmod och tillbakahållen ilska. I stället för att uppträda mot hela utskottet, angrep han allenast en af dess ledamöter, nemligen hr Björck, antydande temligen oförbehållsamt, att denne af oädla bevekelsegrunder motverkat både Norrtelje-lånet och några andra at lika beskaffenhet. Insinuationen var så mycket ovärdigare, som hr Isberg icke förmådde vederlägga de skäl hvarpå utskottets afstyrkande grundats och mot hvilket ingen ledamot derstädes reserverat sig. IIr Isberg sekunderades egentligen blott af apotekaren Brun och kapten Witt, men denna trcenighet, som skulle finna sig i högsta grad förnärmad om någon ifrågasatte deras fina parlamentariska takt, ådagalade vid detta tillfälle en utomordentlig, fastän icke afundsvärd kavacitet nå invektivernas slinnr område.