niseringsförsök. Den omständigheten, att danskarnes kunna på sjöröfvaremantr plundra tysk egendom, undet de till lands måste duka under för den tyska tapperheten, visar oss, hvad den slesvigholsteinska frågan i verkligheten är: frågan om Tysklands maktställning till sjös. Det är en gammul erfarenhet, att staterna endast upprätthållas genom de medel, hvarigenom de grundats; så länge ett Danmark existerar, skall Tyskland nödsakas försvara sig mot danskt sjöröfveri, och det är ännu maktlöst deremot. Att tvenne herrliga kuststräckor, den slesvigska ostoch vestkusten, äro i icke — tyska bänder, förlamar den tyska sjömaktens utveckling och prisgifver oss åt denna stats öfvermod. Att för alltid frånrycka Danmark lenna rättstridiga besittning, att förvandla kiel till en tysk örlogshamn, att genom en direkt kanal sammanbinda Nordoch Östersjön, att befrämja den tyska sjöfarten och betrygga den tyska örlogsflottan — detta är det mål, hvarför man hittills kämpat och för hvilket det nu skall verkas vid gröna bordet. Det bästa förarbetet är gjordt. Berlinerbladet Rational Zeitung anser det nu vara tydligt för hvar och en, att man hvarken bör eller kan sluta fred med Danmark, så länge det under någon form gör anspråk på Slesvig eller Holstein. Kreuz-Zeitung är ännu för mycket upptaget med att beundra och lofprisa den preussiska tapperhetens underverk, för att ha tid till att diskutera de politiska konseqvenserna, men fasthåller, liksom Bismarcks organ Nordd. Allg. Leit., dervid. att Preussens språk på konferensen nu bör vara en triumfator värdigt, eftersom Danmark hittills smickrat sig med hoppet om, att kunna möta obesegradt vid förhandlingarne i London. Så mycket är emellertid klart, att man i Berlin vida mindre sysselsätter sig med den vunna segerns betydelse för Tyskland eller för Slesvigholstein. än huru man skall begagna den till förmån tör den preussiska stormakten. ÄI regeringens läger,, skrifves till Berl. Tid. från Berlin af d. 20:de d:s, fortsar splittringen uti den slesvigholsteinska frågan; men i en punkt äro båda partierna, personalunionens försvarare och annektisterna, eniga: den, att Preussen fortfarande bör hålla hertigdömena besatta med militärmakt, liksom det äfven bör försäkra sig om deras civila förvaltning. Hvad konung Wilhelm angår, har han fortfarande äfven landets inre ställning för ögonen. Han har önskat en glänsande vapenbragd utanför Dyppel, för att kunna rättfärdiga sin armåborganisation inför den nya landtdagen och upprätthålla ministören Bismarck. Det tyckes tillsvidare vara Bismarcks taktik, att få konferensen dragen ut på tiden eller uppskjuten till en bestämd frist. På detta fördröjande och uppskof lägger man mycken vigt, emedan Preussens militära och andra planer i hertigdömena derigenom bäst befordras. Man hoppas kunna med lätthet få förbundstrupperna ut ur Holstein och i atseende på Slesvig hoppas man vinna Österrike genom koncessioner och garantier i det sydl. Europat En uppgift trån London at d. 20 dennes förmäler, att lord Russell omedelbart efter underrättelsen om Dyppels fall, neml. natten mellan d. 18:de och 19:de, afsändt ett telegram till Berlin, hvari han ifrigt förordade vapenhvila. Redan d. 19:de erhöll man i London det svar, att v. Bismarck måste förkasta hvarje vapenstillestånd, om ej Als utrymdes.