Göteborgsposten – 29 april 1864, sida 3

lvarjeh anda. Så tämjer man vildbasare. Det ären snygg parad, som de här blämännen komma fram med?, sade en soldat af 11:te regementet, som stod bland en krets af kamrater och sög på en förstoppad cigarr, just då en afdelning förstärkningsmän tågade förbi, för att begifva sig ut på förposttjenst. Se bara en sådan hällning, alldeles som om de gingo och släpade på en mjölsäck, och se huru de dra benen efter sig, alldeles som om de hade bly i stöfvelskaften. De skulle min själ komma till vårt regemente, der skulle de snart få pli på sig! Låt bara Max Muller ta itu med dem, han förstår sig på att exercera folk han. Men — efter vi tala om hans exercis, så skall jag tala om för er en liten historia om haru han bar sig åt mot oss vid Rendsborg. Hvem bjuder på en ny cigarr? Tre af kamraterna räckte fram hvar sin cigarr. Den humoristiske berättaren mottog dem alla tre och stack dem på sig med en vänskaplig nick, som om allt detta vore fullkomligt i sin ordning och fortsatte derpå: Ser ni, vi kommo då från Köpenhamn, det var i förliden November månad, och det kan väl också hända att det fanns några vildbasare ibland oss, men herre gud, man behöfver väl inte precis vara en engel heller, förrän man kommer till himmelriket. Hvad nu öfversten angår så var han bardus af sig och kort för hufrudet, men hvad exercisen beträffar, så var den rent förb—d, ty vi fingo göra handgrepp i 4, 5 ä 6 timmar hvarje dag, derpå en liten tur ut för att marschera och så hem för att snygga sig och stärka krafterna till följande dagens strapatser. En och annan liten knuff, när någon gjorde något rasande, smått ovett och diverse mindre behagliga öknamn, det vill jag då inte tala om, men vi hade knappt råd att ta oss vår lilla middag, så många par stöflar sleto vi ut. Det här kan gå för sig till en tid, sade vi inbördes till hvarandra, men må han akta sig den lille öfversten att ban inte blir bet på den affären. Nåväl! En vacker dag då det ösregnat hela tiden, hade han trakasserat oss alldeles rysligt: först på exercisplatsen, så på landet för att leka fälttjenst, så bakom gärdesgärdar och staket uppefter väggarne och nerester telegrafstolparne, så att det dröjde en god stund in på eftermiddagen, innan vi kommo tillbaka. Då vi nu stodo uppställde på linie och kompaniet var färdigt att upplösas, red öfversten nedåt linien, men då börjad de krabaterna i andra ledet att hyssja och hvissla och så fort vi förstodo hvarom frågan var, började vi också på i första ledet och det så dugtigt och ihållande, att man icke kunde höra hvad man sjelf sade. Max Mäller höll stilla framför fronten, tillsdess vi ledsnat på saluten och smålog å mildt och så vänligt, som om det hade varit englamusik han hört. När vi ändtligen icke förmådde mera, nickade han åt oss och utropade med sin gälla röst: Det tycker jag om, gossar! Ni ä duktiga ni, som kunna sjunga och hvissla, när jag trodde er vara som allra tröttast. Då tror jag minsann att vi ta oss en liten marsch till. Derpå kommenderade han: ÅI armen gevär, framåt marsch! och så bar det af igen, vi måste marschera två dryga mil fram och två tillbaka, vi som voro så trötta och hungriga och som trodde att vi skulle få kila in i Rendsborg och lägga af oss packningen. Regnet öste ner, men hvad brydde han sig om det; framåt gick det i snörräta leder, och så snart det var någon som började att slappa utaf och dröja efter de andra, red öfversten fram och gaf honom en vänlig dufning, så att munsjören genast hoppade in i sitt led igen. Två mil fram och två mil tillbaka, mindre var det, som sagdt, inte. När vi så ändtligen kommo fram till Rendsborgs port voro vi så trötta att vi knappast kunde stå på benen, men så var det heller ingen, som tänkte på att hvissla eller sjunga den gången. Det har ingen försökt efteråt heller.