Danmark. Jutlands öfversvämmande af den preus, sisk-österrikiska armåen fortjenar största af seende, ty det synes nu med bestämdhet ing i de båda tyska stormakternas plan, atv äfver eröfra denna provins och lägga den för Preus sens fötter. Och hvarföre skulle de ej kunn: sträcka sina önskningar så långt: Det nnnet ju ingen, som räcker ut ett finger, för at hjelpa den svage öfvergifne: konferensens van makt är redan ett faktum. För Danmark äl invasionen i Jutland särskilt brydsam, emedar nu den armådivision, som anföres af Heger mann-Lindencrone, sväfvar i fara för att bl upprifven, om ej alldeles tillfångatagen. Hvar skall emellertid allt detta föra? Skall e Preussens öfvermod stäckas, skall den råd styrkan, skall öfvervåldet fritt få utöfva sit olyckliga inflytande? Vilja ej de maktegande eller våga de icke i tid berga civilisationen: I sanning, skall det länge komma att fortgå på detta sätt, är det fara värdt, att en allmär revolutions stormklockor skola komma att då na och folken sjelfva taga hand om sin rätt Det är ej fantasteri, det är en fullt logisk konseqvens, och den, som vill se, kan redar skönja, huru det arbetas i minorna på sam: fundets djup. De revolutionära äro i allt större verksamhet, och en betecknande omständighet är, att en sådan revolutionsman som Garibaldi vågat och kunnat uppröra i denna stund en nation, hvars skaplynne annars är en till ytterlighet drifven flegma. Krig eller kongress! har Napoleon i alla fransmäns namn sagt. Kongressen är omöjlig — är ej kriget oundvikligt? Eller revolutionen? Emellertid är man nu öfver hela Tysk: land sysselsatt med att uppställa sina fordringar till Danmark och föreskrifva Preussen det program, det har att följa. I detta fall råder bland de tyska organerna en så fullkomlig enighet, att äfven tidningar, hvilka hittills varnat för öfverdrifna förväntningar och på sin höjd förordat en delning af Slesvig efter nationaliteterna, nu instämma i det allmänna ropet på hertigdömenas fullkomliga afskiljande från Danmark. Sålunda har t. ex. Köln. Zeit., annars ett af de mera moderata bladen, funnit det nu vara tid, att föra seger herrens språk och ediktera freden. Preussen bör nu, heter det, göra allt, för att betrygga sakens lyckliga utgång. Skulle konferensen finna på ett afgörande af frågan, som ej motsvarar det tyska folkets berättigade fordringar, t. ex. en personalunion med Danmark, skall det närmast bero på, huruvida slosvigholsteinarne sjelfva skola kunna motsätta sig ett sådant beslut. För att göra detta möjligt, bör Preussen föreslå ett officielt inkallande af den holsteinska ständerförsamlingen och upprättandet af en slesvigholsteinsk armå. Breslauer-Zeitung, som påfunnit den klimax, att det är berömvärdt, att den preussiska armeen icke genast stormade Dyppelskansarne, utan af humanitetsskäl föredrog, att med sina långt nående kanoner demolera fiendens verk, — påstår, att segren vid Dyppel berättigar Preussens diplomater att på londonerkonferensen tramträda med de mest deciderade fordringar. Och skulle den preussiska diplomatien kunna glömma dagen vid Dyppel, skall dock tyska nationen aldrig tilllåta att den glömmes, ty det är för hela Tyskland som segren vunnits.Weser Zeitung, är ännu mera energisk i sina yttranden och säger bl. a.: Det vittnar om en makalös ytlighet, att i den slesvigholsteinska frågan icke se någonting annat, än en nationalitetsfråga, en kamp, genom hvilken det skall afgöras, i hvilka slesvigska kyrkor det hädanefter skall predikas danska eller tyska. Huru skulle ett folk om 40 millioner själar komma att entusiasmeras för tanken, att förjaga några danska prester och embetsmän? Huru skulle steiermarkska jägare komma att offra lif och blod hundrade mil från deras hem, endast derföre att ingen dansk lärare mera bör undervisa tyska barn söder om Slien. Nej, den slesvigholsteinska frågan är mera än en språkfråga, hvilken skall betrvgga nägra 100.000 tvskar mot da