vetat att försvara, och hvilken ni bemäktigat er som en tjuf. — Men denne man är vansinnig! utropade Roger som otsträckte handen mot en klocksträng för att kalla på sitt folk. — Lionel fattade hans arm. — Ni skall ej ringa, sade han med dof röst, och ni skall återlemna mig den nyckel, som miss Ellen gifvit mig. Detta ord verkade som en gnista, hvilken faller i en krutfjerding. Roger uppgaf ett rop af raseri och stötte våldsamt den unge officern tillbaka. — Ni är en dåre och en usling! sade han, ty ni försöker nu vanhedra en qvinna värd all er aktning, en qvinna, som älskar mig och som ända tills nu haft medlidunde med er! Och snabb som blixten störtade Roger öfver sin värja hvars stål skimrado vid skenet af vaxljusen. Lionel hade redan dragit sin ur slidan. Men förrän de båda klingorna hunnit vidröra hvarandra, förrän dessa två män, som fordom varit vänner hunnit börja en brodersstrid, öppnades hastigt en dörr, och en qvinna störtade sig under ett utrop midt emellan de båda motståndarne. — Ni skola ej slåss! utropade hon. — Min mor! utbrast Lionel, som igenkände mrs Ceclia. — Min fru! stammade markisen i det han sänkte spetsen af sin värja inför denna qvinna som han för förata gången såg.