Göteborgsposten – 28 april 1864, sida 2

Alltsedan sitt upptagande i Hermelinklubben hade Roser varit ett rof för en obestämd oro, en obeskriflig ångest. Den besynnerliga scen som tilldragit sig under hans ögon var oupphörligt närvarande för hans tanke. Flera gånger hade han återsett den i drömmen; epitetet zigenare hade han hört kastas honom i ansigtet. Oupphörligt ljödo i hans öron de sönderslitande ropen af denna qvinna, som utgifvit sig för hans mor; slutligen oroade en omständighet honom i högsta grad: det var Boltons försvinnande. Dagen efter den natt då läkaren uppträdt