Göteborgsposten – 28 april 1864, sida 1

henne; det var tolf dagar sedan Lionel slagits med OSmany, tolf dagar under hvilka han ej gifvit miss Ellen minsta tecken att han var vid lif. Likväl visste miss Ellen att hans blessyr var lindrig, hvarje dag hade hon låtit fråga huru det stod till, hvarje dag hade miss Celia svarat med några vänliga ord, men Lionel hade bibehållit en envis tystnad. Denna tystnad hade något förlamat zigenerskans djerfva planer. Klockan var nu tio på aftonen. Under det den unga flickan var fördjupad i sitt begrundande, klappade man sakta på dörren. — Stig in, sade hon. — Det var den tillgifne domestik, som miss Ellen redan flera gånger användt, bland annat vid Cythias bortförande, och åt hvilken hon anförtrodde omsorgen om sin hemliga polis. — Hvad är det? frågade hon då hon såg betjenten inträda. Betjenten lade en biljett på bordet, helsade och drog sig tillbaka utan att säga ett ord. Miss Ellen tog biljetten och igenkände Lionels stil. Hennes hjerta klappade häftigt under det hon bröt sigillet. Biljetten innehöll endast dessa ord: — Jag måste träffa er denna afton. Miss Ellen ringde; betjenten återkom; hon skref dessa fyra ord till Lionel: — Kom, jag är allena. — Framlemna detta, och laga att miss Oelia ej får veta någonting.