Göteborgsposten – 28 april 1864, sida 1

pund skola, hoppas jag, tillåta oss att tåligt invänta arfvet efter vår högt älskade kusin markis Roger Asburthon. Och Wills började sin herres toilett. I i I I. I Under det granden af Spanien, den falske don Pedro y Rentes, gjorde sig i ordning att begifva sig till klubben, sbefann sig miss Ellen, sir Robert Waldens pupill, ensam i ssitt rum, försjunken i djupa tankar. I — Min onkel är borta, sade hon, och nu har jag fältet fritt; men det är nödvändigt att jag skyndar mig, ty baroneten blir ej länge qvar i Skottland, och om jag ej inom åtta dagar härefter är markisinna Asburthon, blir jag det aldrig. Roger älskar mig oupphörligt, Lionel likaledes; men den senare är ännu sängliggande af följderna af sin blessyr och jag fruktar att återse honom ... Hvilkendera välja? Efter miss Ellens sista missräkning hade hon återfått hela sin obeslutsamhet; hon vägde ännu mellan Roger och Lionel. Föga rörde det henne att den förste var en bastard, när han inför hela verlden var markis Asburtnon. Men hvad som lät vågskålen luta till Lionels förmån, var detta zigenarnes hemlighetsfulla beskydd af Roger. — Dessa menniskor, sade hon för sig sjelf, ha ärft Osmanys hat till mig; om jag gifter mig med Roger, skola de förr eller senare bereda mitt förderf. Miss Ellen räsonnerade riktigt. Men en sak förskräckte