Göteborgsposten – 28 april 1864, sida 1

genom simmande. Det är öfverensstämmande med verkliga förhållandet. För öfrigt, fortfor sir James, tror du väl ej att jag dagen efter markisens död ämnar gifva mig tillkänna och högt utropa: Det är jag, som är markisens ende arfvinge. — Det skulle åtminstone vara mycket oförsigtigt, anmärkte Wills. — Ja visst, återtog sir James. Jag skall vara tålig, jag vill vänta tills kronan, då inga arfvingar finnas, bemäktigar sig markisens egendom och uppträda helt oväntadt tre månader derefter. Wills ref sig på örat. — Ännu ett ord, ers nåd. — Tala. . — När det i de tre konungarikena blir uppdagadt, att sir James Asburthon ej är död, skall då den stackars Wills vara nödgad ... återställa Gammal-Asburthon. — Dumhufvud! sade sir James, du skall ha GammalAsburthon och tio gårdar deromkring. — Ack! mumlade Wills med en röst som darrade af tacksamhetens rörelse, jag visste väl att ers nåd var den ädlaste bland män. — Spar dina komplimenter och kläd mig; en spansk grand af första klassen bör ej vara klädd som en skottsk laird, jag vill ha diamanter på alla mina fingrar! — Vi kunna uppträda på ett passande sätt, mumlade Wills med skämtsam röst; den stackars don Pedro y Rentes y Sandovae y Lycienda da Sylvanah Pepols fem tusen